Hösten 2019 till våren 2020 ledde jag en skrivarcirkel på Norrköpings stadsbibliotek. Ur den växte textsamlingen ”Vi lyfter pennan”. Här är mitt förord till boken. Foto från releasefesten.
Ibland har du ingen aning om vad som ska hända, men öppnar dig för alla möjligheter, utan att fästa dig för mycket vid en speciell. Du ger dig iväg någonstans och ser vart vägen leder. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för att mötas i skapande skrivande, och lärande i allmänhet.
Så var det när nio människor vandrade in i Wadströmska rummet i Norrköpings stadsbibliotek den 16 oktober 2019. Vad skulle hända? Ingen visste. Men vi satte igång med det vi kommit för: att skriva. Trevande. Lekfullt. Försiktigt. Jag börjar alltid med ordlekar och trams. Skriva dåliga ursäkter, nonsens-inbjudningstexter, osammanhängande viksagor. Få ner garden, ner med axlarna. Någon fnissar till. Bra. Andas ut. Pappret vecklas ut. Någon garvar rakt ut. Okej. Första skratten och leendena tillsammans. Då kan jag börja ställa frågor och lyssna på svaren. Vissa ställer jag rakt ut, vissa tyst genom att lyssna, känna in. Vem är du? Vilka är ni? Varför är du här? Vad vill ni skriva? Vad är viktigt för dig? Så.
Ett par lära känna-gånger. Rundorna går runt bordet, med sina enkla regler: en person talare, resten lyssnar tills talaren är klar. Så går turen vidare. Det är grunden, varv efter varv, tills folk vänjer sig vid att tala, tänka och lyssna tillsammans. Någon berättar något för resten – ordet är fritt eller som svar på en viss fråga. Vi skriver. Runda. Någon högläser en text den som just författats.
Du har alltid valet att stå över att läsa. Så måste det vara. Annars kommer dumheter som prestationsångest och lägger sig mellan hjärnan och pennan. Jag uppmuntrar deltagarna att dela med sig bara om de känner att de vill. Så måste det vara. Målet är aldrig att prestera ett resultat, utan alltid bara att skriva, hitta sitt flöde. Vad gillar du att skriva? Hur gillar du att skriva det? Då kommer resultatet och viljan att dela med sig nästan alltid på köpet. Det är själva knepet. Att inte försöka sönder det.
Några lära känna-gånger senare hade vi gjort en planering. Så var cirkeln igång. Varje onsdag, 17:30, samlades vi på bibblan för att sitta tillsammans, skriva och skapa text tillsammans, skratta tillsammans, ibland gråta tillsammans, ställa frågor och hitta svar tillsammans, tänka högt, läsa högt, utforska känna ordens makt och magi. Tillsammans. Vi lyfter pennan är ett mycket bra namn på den här boken, för det är bokstavligen det vi gjorde. Ett linjerat A4 block framför, bredvid ligger pennan. En skrivmetod, riktlinje, förslag, till exempel: gestalta en scen, något som utspelar sig mellan människor utan att de yttrar ett enda ord. Eller, skriv en dikt ur ett objekts perspektiv. Varsågoda och skriv! Så ser vi vad som händer.
Vilken grupp! Vitt skilda livserfarenheter, åldrar och bakgrunder, den yngsta född 1998 och den äldsta 1955. Ingen, inte en enda, kände någon av de andra sen tidigare. Jag har svårt att se hur den här gruppen skulle lärt känna varandra på något annat sätt. För mig som pedagog, en unik möjlighet att börja från scratch, att få till ett ärligt och prestigelöst möte med skapandet i fokus.
Och vilka texter! Vi har tränat på att gestalta olika tillstånd, humör, väder, känslor. Vi har skrivit dialoger, drömmar, skrivit utifrån bilder och musik, gjort nyhetsartiklar till skönlitteratur. Djupdykt bland de svenskspråkiga poeterna. Alla fick en varsin bok att utforska och berätta, kopiera, förvanska, inspireras av, göra uppror mot, tolka. Vi skrev noveller. Vi gjorde kollektiva texter, dikt-cypher, textkollage, remixade varandras texter. Vi har lärt oss retoriska figurer som metafor, allitteration, vändning, upprepning, kontrast, underdrift. Tränat på textfeedback. Vi gick på författarsamtal där vi diskuterade skrivandets hantverk. Vi har hittat på nya ord – och vad de kan användas till. Skrivit om djur och rymdvarelser. Och hur många promenader har vi gått genom Norrköping, för att spana, lyssna, lukta och samla intryck för att sätta ord på vår stad?
För mig var den här gruppen rent guld att jobba med. Tidigare har mest arbetat med tonåringar på fritidsgårdar, så till att börja med var det exotiskt med människor som kom i tid och uppfattade vad jag sa. Detta var vuxna människor som valt detta, för att de ville något – och det märktes. Öppenheten, viljan att bjussa på sig själv, våga sig på sådant de aldrig gjort förut, blandningen av humor och allvar. Och den 6:e februari satt sju modiga cirklare på scenen i stadsbibliotekets föreläsningssal och läste upp sina egna texter inför en mycket uppskattande publik. Innan var några så nervösa att jag började ifrågasatta om det var rätt att pusha dem till detta. Euforin efteråt sopade bort tvivlen. Allt detta fick mig att våga experimentera och utvecklas. Jag är helt klart inte samma pedagog som innan.
Skrivarcirkeln levde från oktober 2019 till maj 2020. Jag överraskades av hur länge gruppen och entusiasmen höll i sig. För det finns alltid hinder. Inre och yttre motstånd. Det där med att ta tag i sig själv och göra det man verkligen vill. Varför är det så svårt? Det finns dagsform. Trötthet. Februari. Arbetsliv. Schema. Hushållsarbete. Men de återkom varje onsdagskväll. Utan att ha betalt en enda krona, utan abonnemang, bindningstid, klippkort, närvarokrav eller tjat från mig. Fritt och frivilligt. Med skaparlusten, skrivarglädjen och den gemenskap som växte fram runt bordet som enda drivkraft. Bara det! Jag tycker det säger något om människor. Något stort. Och något hoppfullt. Att ord betyder någonting. Skrivande betyder någonting. Människors berättelser och drömmar betyder någonting. Människor behöver människor, på sätt vi själva kanske inte helt förstår.
Vi genomlevde begravningar, breakups och utbrändhet. Vi överlevde en stor budgetneddragning i biblioteksverksamheten. Sen kom pandemin som en rak höger. Cirkeln hoppade vidare på ett ben, ett fåtal deltagare möttes över zoom, läste högt och skrev i google docs. Visst skapades texter, underbara texter, och skratt, och trivsamt i kameran också. Men en viktig ingrediens saknades. Därför betyder det extra mycket att göra den här antologin. Som ett minne, en kollektiv anteckning, en sammanfattning av en sammansättning människor och den kreativa energin mellan dem. Det gör mig enormt glad och stolt att här få presentera ett urval av de många vackra, galna, glada, sorgsna texterna som föddes under ett antal helt vanliga magiska onsdagskvällar på jorden.
Jesper Lundby
Poet, skrivpedagog och ledare för Litteraturscen Norrköpings skrivarcirkel