Vi är djupt inne i den tvåtusentjugoförsta sommaren. Gräset växer envist upp, upp. Fjärilarna fladdrar lekfullt omkring varandra, mördarsniglarna kravlar, duvorna kuttrar, elsparkcyklarna surrar vingligt med en två-tre ungar på. Solen steker, vinden smeker. Och livet är sådär ömtåligt, bitterljuvt, underbart, jobbigt. Steket avbryts ibland av ett plötsligt, hastigt monsunregn, men annars har ju vädret varit vackrare än alla våra vildaste sommardrömmar. Fast jag läste att en hel väg spolats bort utanför Örebro. Första tanken: hoppas nån jävla klimatskeptiker körde där just då. Ja jag kan vara lite elak. Och lite gilla när naturen visar vem som bestämmer. Minns ni till exempel störtregnsåskovädret 28 augusti 2019? När hela stan slocknade och var strömlös i ett halvt dygn. När blixten slog ner i självaste Gull-Olle – och en snubbe fick det på film! Det snackas för lite om denna episka händelse, jag funderar på om det kan ha tystats ner på grund av symbolvärdet? Kul grej: Fråga vem som helst, alla som var i Norrköping då minns vad de gjorde det ögonblicket allt blev svart.
I alla fall, jag kan tycka om när naturen är sådär störig, påträngande, inte låter sig väljas bort. Skräniga attackmåsar, vildsvin, parkslide, myggsvärmar, mördarsniglar, skyfall och strömavbrott. Jag kan finna viss tillfredställelse, känna lite skadeglädje. Som en påminnelse från moder jord. Att vi fortfarande är våra kroppar som är materia som hänger ihop med resten. Vi har ännu inte lyckats försvinna in i våra telefoner och artificiella världar, fast vi gör vårt bästa. En sorts universums jantelag. Ni ska fan inte tro att ni kan stå utanför kretsloppet. När en barnfamilj jagas bort från stranden av en arg knölsvan, till exempel. För där bor ju svanens familj. Förlåt men finns det inte något rätt festligt med den bilden? Hallå jag hoppas ni fattar att jag inte önskar pandemi, översvämningar, torka och skogsbrand. Ingen får dö! Som allt annat ska det ska vara lite svenne-lagom, bara en liten smisk sådär. Fast fästingarna blir bara läskigare och läskigare. Nyss höll min polare på att stryka med i TBE, skitläskigt, men klarade sig tack och lov. Så nu blir det många sprutor i överarmarna för min del. Då vänjer man sig vid den grejen. Med tanke på allt hemskt som hänt borde jag väl ens inte skriva den här krönikan. Som att be om något. Men saker får väl vara lite motsägelsefulla ibland. Eller är det, vare sig vi vill eller inte.
Annars spenderar jag så mycket som möjligt av den tvåtusentjugoförsta sommaren vid vatten. Först bada och sedan soltorka, enligt mig inget så enkelt sätt att plötsligt bara må lite bättre. Ryggen, som blir besvärligare att bära på för varje år, tackar mig för varje simtag. Och jag fyller trettiofyra snart men älskar fortfarande att simma under vatten. Så länge jag kan hålla andan finns inga bekymmer, inget annat, bara jag, fråmåt, genom ett suddigt ljus, solglitter på ytan och vattnets mjuka kyla mot kroppen…
2021-07-12