för ungefär
åtta år sen
kom en ny
drog hit till Norrköping: metylendioxipyrovaleron

ruset var djävulskt,
underbart
kokainskimmer
de första timmarna
sedan fem-sex
timmar hallucinerande
ångestmardrömmar
paranoida
vanföreställningar
svart hål

men den var
billig som fan
räckte länge
lätt att få tag på

mdpv spred sig
som ett coronavirus
i vissa grupper
det var
mycket hjärnspöken
på den tiden, sa en bekant


som fraktade och sålde
mellan Norrköping och
Västerås

två vänner
landade på
psykakuten

en naken man
attackerade ett
äldreboende

en ung grabb dog
när han försökte stoppa
en buss ute på E4:an

liemannen slog det höga gräset
folk dog som flugor

många betedde sig märkligt

jag vaknade en morgon av
att en knutte försökte slå
sönder min dörr
skulle skjuta mig

han trodde
jag var nån annan

kom tillbaka samma kväll
stod och skrek utanför mitt fönster

natten innan på
Bråddgatan hade
ett automatvapen spottat sönder en lägenhet


jag sov inte hemma på ett par nätter

en professor i socialt arbete
jag litar på
säger att
det finns
en sårbarhet, en 
nedärvd trasighet
som gör de
svagaste av
oss här vidöppna
för den sortens
ondska

jag vill inte
skriva den
här dikten

den gör mig ledsen

men skriver den för att minnas

skriver in detta
i stadens historia
som komplement till den kommunala marknadsföringen
för att bekämpa glömskan
och namnlösheten
som omger våra
svagaste