Tack för att du varit med mig på den här resan. Liksom du visste jag inte var vi skulle. Såvitt jag vet har ingen annan gjort det här förut, så förmodligen ingen annan heller. Jag visste att jag ville göra någonting. Behövde någonting.
När 2021 började hade jag börjat tvivla på mitt skrivande. Eller, inte skrivandet i sig, utan Sisyfosarbetet med att försöka sälja och synas – bli störst, bäst och störigast på ordmarknaden.
I maj 2020 gav Smockadoll förlag ut min diktbok Framtida marknadsföring, som gick upp i rök. Pandemirestriktionerna hade just landat på Sverige för första gången. Så det blev inga releasefester, inga resor, inga bokmässor eller biblioteksbesök. Inga möten med publik. Inte en enda recension. Ingen svarade ens på mejl, alla försökte desperat få sina arbetsplatser att fungera, skydda sina liv från smitta och det monstruösa samhälle viruset klädde av sina kejsarkläder. Vi var alla upptagna med att överleva i den dystra, platta, grå ökentillvaro som bredde ut sig över våra liv, oroa oss för varandra och få Anders att lyckas sätta på sin mikrofon. Så mycket som gick sönder, vändes upp och ner, ut och in. Vem brydde sig om att en dum diktbok gavs ut? Jag brydde mig inte ens själv, det fanns verkligen viktigare grejer att tänka på. Kändes bara overkligt. Dagen kom. Jag hade ingen smartphone då, så jag lånade en och gjorde ett inlägg på instagram. Annars inget. Dagen gick. 32 likes.
Boken hade nog inte spräckt himlavalvet. Det är mycket möjligt att den fått ungefär samma bemötande annars också. Men min förläggare försökte i alla fall trösta mig med att dess totala försvinnande hade med coronakrisen att göra.
Vi spolar fram till 2021. Scenen, alltså att läsa poesi på en scen, vilket länge varit en ventil och motor för mitt skrivande, fanns inte längre. Vi kunde ju inte fortfarande inte träffas. Av samma skäl hade alla mina skrivpedagogjobb försvunnit eller gjorts nästan omöjliga. Även de ett kollektivt möte genom skapande skrivande. Jag mejlade olika texter till tidskrifter, antologier, medieplattformar. Ibland får man något publicerat – hårt redigerat. Oftast inte. Jag provade på att skriva krönikor, som jag skickade lokaltidningarna häromkring, och väntade förgäves på svar. NT, kom igen – Sveriges äldsta dagstidning, grundad 1758 – ni borde fan vara vuxna nog att hosta ur er ett nej tack. Hur svårt ska det vara? (Väntar fortfarande.) Jag var klar med ett nytt bokmanus jag var nöjd med. Alltså började refuseringarna trängas i min inkorg.
*
Hej och tack för ditt manus,
Vi är ett litet förlag och ger endast ut några få titlar per år. Därför har vi tyvärr inte möjlighet att gå vidare med ditt manus.
VH
Atlas
*
Hej Jesper,
Tack för att vi fick läsa ditt manus. Dessvärre har vi bestämt oss för
att tacka nej till utgivning.
Mvh
ellerströms förlag
*
Hej Jesper!
Tack för ditt mail. Det är svårt, nästan omöjligt, att sälja in romaner och poesi av relativt okända författare till bokhandeln. Det behövs att författaren själv kampanjat väldigt mycket för sin roman och sig själv som varumärke, så att hen gjort sig känd och på egen hand sålt massor av böcker. Camilla Läckberg gjorde på det sättet, och det var så hon slog igenom. Hon berättade om det i ett avsnitt av ”Stjärnorna på slottet” i TV. Nu i coronatider är det väldigt svårt förstås.
Med vänliga hälsningar
Vaktel förlag
*
Hej Jesper och tack för ditt manus, men tyvärr tackar vi nej till utgivning.
Anledningen är att vi inte längre ger ut lyrik. Läsarna är helt enkelt för få och det lilla förlagets plånbok för tunn.
Trist men sant.
Vänliga hälsningar
Mormor förlag
*
Hej Jesper,
Tack för att vi har fått ta del av ditt manus. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av Här där jordklotet börjar. Vi får in ett mycket stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.
Tack för att du vände dig till oss!
Med vänlig hälsning,
Svenska manusgruppen
Albert Bonniers Förlag och Wahlström & Widstrand
*
Jepp. Nu efter kan jag avslöja det. Här där jordklotet börjar var tänkt att bli en helt vanlig bok. Jag tyckte fortfarande om den. Men inget förlag ville ge ut den. Samtidigt hade jag fått 100 000 kr, i skattefritt arbetsstipendium från Sveriges Författarfond, för Framtida marknadsföring. Året innan 60 000 kr för Jeppe Barbaren. Varje år samlas ett stipendieråd av äldre författare, översättare, fotografer och journalister som efter långa yrkesliv i bokens och textens tjänst valts till hedersuppdraget att bevilja eller avslå ansökningar till fonden baserat på verkshöjd och kvalité. De hade läst mina böcker. Suttit i långa Zoom-möten, jämfört och argumenterat för att just mina böcker skulle belönas med massor av pengar för att uppmuntra fortsatt litteraturproduktion. Men mitt skrivande passade liksom inte in någon annanstans.
Jag krafsar och klottrar jämt på nåt, som någon gång i framtiden kan bli nåt – inte så nog vad – jag mer låter det hända. Har ganska högt hantverksmässigt självförtroende. Lätt att hitta mitt flow. Bara jag sätter mig kan jag skriva typ vad som helst – och få det till något jag åtminstone gillade att skriva. Jag har till och med mina läsare. En liten men varm och engagerad skara sköningar, som gång på gång lyckas övertyga mig att jag inte är värdelös.
Men att försöka få de jätteupptagna människorna i ordbranschen att bry sig om vad jag gjorde gav dåligt självförtroende.
Jag tror de alla rimliga människor som jobbar med konst regelbundet känner: vad fan håller jag på med? Jag borde bli busschaufför/bilmekaniker/lärare. Exakt så kände jag nu! Jag var så less på att försöka smöra in mig på en massa plattformar som inte ville ha mig. Jag är värdelös på det. Borde inte ens försöka. Jag gillar att skriva bara. Och är rätt bra på det. Inte bäst i världen, men helt okej. Ibland träffar mina texter rätt. Rätt ofta på sätt jag inte väntar mig. Ofta de jag är räddast för att visa. Mina dikter kan få människor att skratta. Ibland få någon att gråta. Jag är inte alls övertygad om att mitt skrivande verkligen behövs i världen. Det finns många som har mycket viktigare saker att säga. Jag är rätt säker på att den klarar sig ungefär lika dåligt utan. Men på nåt jävla vänster har poesi blivit mitt sätt att leva – och jag lyckas leva på det (fattar fortfarande inte hur det går till). Jag skulle bara vilja fokusera på att skriva tills pennan går av. Att ett litet team hängivna sekreterare jobbade med att krångla ut mina texter i världen. En gång om året skulle jag bjuda dem bjuda dem på julbord. Glöggvarm med blöta ögon skulle jag hålla tal om hur mycket jag uppskattar var och en av dem och vad vi åstadkommer tillsammans – de skulle gnälla på den fattiga julklappen. Vi skulle åka till Skara Sommarland, och dricka paraplydrinkar, och dra in baddräkten mellan skinkorna så det går jättesnabbt i vattenrutschbanorna… I alla fall. Jag är ingen influencer. Eller det var liksom inte det avtalet jag skrev på när jag sålde min själ till djävulen i den där vägkorsningen 2014. Jag tror inte så många som jobbar med konst vill vara influencers. Ändå tvingas vi bli det, eftersom alla är en del av samma uppmärksamhetsekonomi. Att bränna så mycket energi på att sälja sig suger musten ur lusten.
Gnäll, gnäll, klag klag.
Visst är det synd om mig?
Nej, knappast. I alla fall inte av den här anledningen. Men det här var grejer jag brottades med. Jag behövde en nystart. Öppna något. Bryta sönder något. Göra om. Något nytt. Nån sorts konstnärligt tuggmotstånd.
Fan, det här med synas, höras och marknadsföras. Det heliga med att ge ut en bok med pärm och papper. Plattformar och pengar. Förlagen och kulturexperternas erkännande. Allt det där är lätt att fastna i. Det kan vara kul. Men om jag går tillbaka till grunden… Det är ju inte därför jag skriver, själva skrivandet kommer någon annanstans ifrån. Ett förlag är alltid ett företag. Böckerna blir alltid en vara som ska säljas i kapitalismen. Och allt det där är egentligen bara verktyg, medel för att nå ett mål, som är… vad? Kommunikation. Att prata med varandra. Jag upptäckte att utan dig, käre läsare, betydde mina dikter ganska lite. En stor del i att skriva är (för mig) mötet mellan text och andra människor. Det blir helt jävla substanslöst annars.
Okej då. Om jag bara går tillbaka till det jag gillar, att skriva och att någon läser – hur skulle jag göra? Jag kunde inte träffa publiker längre. Förlagen hade nobbat Jordklotet-boken. Men jag tyckte ju om den. Allt det där puttrade på låg värme. Så en ovanligt förutsägbar tisdag någonstans i mitten av coronaåret hade allt kokat ner till: skitsamma! Jag styckar upp Här där jordklotet börjar och ger ut en dikt om dagen digitalt! Och jag ska ge bort den istället.
Allt det här säljandet – fan jag var dödsless. Den här gången ville jag gå rakt åt andra hållet. Det finns inga pengar i poesi, men det finns ingen poesi i pengar heller, sa en poet som heter Robert Graves. Och jag började känna att han har ju rätt! Det började kännas viktigt att allt skulle vara helt gratis – det kändes fett! Som att jag likt Robin Hood stal dikterna från mig själv, från ordbranschen, från den alltutsugande marknaden för att ge till det hungriga folket. Frigjorde mitt arbete/min poesi från tvånget att varufieras, och att dikterna genom det skulle laddas med kärlek och vildhet. För som alla vet smakar frihet bättre stulen.
Jag köpte en nyhetsbrevtjänst och byggt nån sorts layout. Jag byggde även ett formulär där du kunde regga din e-postadress dig. Om bara 30 pers anmäler sig har jag nått mitt mål, tänkte jag. Då är jag nöjd. Jag hade lite den känslan folk hade när internet var bäbis, innan Mark Zuckerberg och Steve Jobs kom stängslade in allt: information is free on the internet baby yeah! Frågade dessutom mina kompisar som gör konst – bad alla som ville att remixa dikterna inom andra konstformer. Längtade efter att något skulle hända med texterna. Jag ville släppa kontrollen, blåsa liv i dikterna – släppa dem fria!
Jag vill inte berätta hur mina nerver såg ut dagarna innan, men 28/8 skickade jag ut första dikten till de 92 insamlade e-postadresserna.
Och någonting hände. Inte på en gång, men ganska snart. Folk började svara på dikterna. När jag gjorde nyhetsbrevet gick det att välja på om mejlen skulle gå att svara på. Varför inte? Jag tänkte inte mycket på det, men som tur var klickade jag i ”ja”-boxen.
Jag har nog aldrig fått så mycket kärlek tillbaka, för något jag gjort. Jag skulle verkligen vilja förstöra det fina genom att publicera alla fina meddelanden jag fått, men har lyckats komma fram till att det vore att förbruka ett förtroende.
Egentligen var mejlformen bara en genväg till att nå folket så friktionsfritt som möjligt. Men naturligtvis förändrade också formen innehållet. Folk var glada över en dikt, som inte krävde något av dem, bland alla trista mejl. Att portionera ut dem över 110 dagar verkar också ha laddat dikterna med en direkthet, närvaro, puls, och samtidigt med en lugn, trivsam upprepning. Det gick åt andra hållet också – jag fick feedback på varje enskild dikt. Jag fick följa den läsande resan genom dagarna, dikterna, boken, närmare än jag någonsin gjort i mina fysiska böcker. Då har det handlat om ett, max två snack om hela boken, något år efter köpet, eller ett meddelande, om någon alls vågat skriva nåt. Nu var tröskeln lägre.
Ni berättade för mig vad just den här dikten betydde – hur den fungerade för dig. Ni beskrev även hur ni läste dikterna – när, och vilken funktion 1DiktOmDagen fyllde. Läsarantalet ökade stadigt uppåt. Ni drog in vänner och älskare i min scam, gjorde reklam för mig på alla sociala medier och i köttvärlden (äntligen – mitt team av sekreterare!!)
Och plötsligt var jag en del av något. Jag kände närhet till så många människor: vänner, bekanta, främlingar från internet, skrivarkollegor, familjemedlemmar, folk jag träffat på fester vars mejladresser jag antecknat. De senaste hundratio dagarna har hundrafemtio pers haft en direktuppkoppling rakt in i min hjärna, känns det som. Jag upplevde inte att du gick in i min bok – min värld – där jag förprogrammerat allt, vet och kontrollerar allt som ska hända mellan pärmarna. Utan snarare besökte jag din – fanns närvarande i den – våra världar blandades. Jag ägde inte de här dikterna längre. De började dansa, hoppa runt, stå på huvudet, supa sig fulla och gråta och skratta och gick med armarna om varandra ut i stora världen. Inför mina häpna ögon förvandlades de till skulpturer, akvarellmålningar, animationer, helt nya texter, musik, film. Att uppleva det har varit –
Ursäkta, var tvungen att gå och göra en kullerbytta. Att se mina ord bli materia, färg, form, ljud, ljus… Shit. Kände mig som Gud den åttonde dagen. Tack till Jenny Andersson, Ekat Mavrokostidou, Cerefie Byrge, Jonas Edström, Linden Carter, Henrik Johansson, Maria Lundby, Ivan Wahren. Ett extra till Ekat som både skapat omslaget efter mina virriga instruktioner, och dessutom tolkat tre dikter i bild. Puss. Ni har fått elledningarna att spraka.
Här kan du se/höra/läsa alla remixer:
HEJ
HALLÅ?
10/9 [utan titel]
FÅR JAG DRÖMMA OM DIG FORTFARANDE?
NÅN HOSTAR UTE I TRAPPEN
4/10 [utan titel]
JAG ÄR FULL AV SVEK OCH SVAGHET
HIMLENS LEKPLATS
NÄR
JAG KOMMER FRÅN EN HAMNSTAD
Tack Linn Myrin som satte sin åttondeklass på att tolka mina knäppa dikter. Tack 8A på Källbrinksskolan! Tack Rolf. TACK alla ni varma, vackra, vanliga, galna människor, varenda en av er, för att jag fått vara med er, genom tre årstider – genom alla 110 dagarna. Ni har varit julgransbelysningen i min vinternatt. Ni är den sjungande och dansande smutsen som skänker världen skönhet. Ni har gett mig självförtroendet och skrivarglädjen åter.
Käre läsare. Utan dig är vi skrivande människor ganska meningslösa. För mig har skrivandet alltid varit ett sätt att vara tillsammans. Åtminstone har jag försökt få det att bli det. Nu skiljs vi åt.
Var inte ledsen för det. Ta istället med dig det du tyckte om in i de nya dagar som ska komma, då jag inte längre kan vara med dig.
Eller, du känner ju det du känner, vad jag än säger. Själv ska jag försöka att inte bli så sentimental över att ett ögonblick tar slut – för de gör ju det – utan ta med mig kraften jag fått in i nya dumheter. Var rädd om dig.
Vi kommer att mötas igen.
*
Här kan du se mig framföra några av dikterna och prata om 1DiktOmDagen på festivalen Tranås At The Fringe
Här kan du se mig uppträda med ungefär samma dikter, ett par stycken nu taffligt översatta till engelska, dagen efter på samma scen
Obs inte kollat själv – ser aldrig filmade uppträdanden pga vidrigt
Vill du ha hela boken? Varsågod att ladda ner Här där jordklotet börjar som pdf här – gratis naturligtvis
Hörrudu det här med nyhetsbrev var ju faktiskt praktiskt. Skriv upp dig här om du vill ha framtidens nyheter om mitt skrivande, släpp och sånt.
Sälj sälj