Jag säger inte det här ofta
kanske aldrig sagt det, men
ibland tänker jag fortfarande
att du och jag
ska bo i samma kvarter
igen, när vi blir vuxna,
fast vi redan
är vuxna, och
varit det många år

att våra ungar
ska bo grannar och
leka med varandra
som vi när vi var små
precis som vi
kom överens om
att det skulle bli

och att allt som hänt
sen dess bara är tid:

minuter
timmar
dagar
veckor
månader
och år, som går
snabbare för varje

men allt egentligen
är samma, att
vi fortfarande
är samma två

som klättrade på
allt som gick,
satt på hustak, (såg vi
en byggställning sa
vi ”klätterställning”)
sprang omkring
och gjorde allt
man inte fick

Att jag tänker
fan vad länge sen
vi hördes sist, men
egentligen inte
bryr mig
så mycket
om vad som
hänt sen sist

att jag bara
behöver dig,
ditt sätt att le,
skaka huvudet
och lägga det
på sned,
garva, säga
men va fan Jeppe
För att komma ihåg vem jag är