Nyverklighetsmanifestetav Anders Almingefeldt (2024) är utgiven på Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone förlag, och går att få tag på via de sistnämndas webbsida. Följande recension publicerades tillsammans med bilderna i tidskriften KLASS nummer 3/2024.
Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt består av åttiofem A5-blad ihopsatta med fem häftklamrar. Inuti läser jag både korta diktfragment och något längre fristående stycken, utan de titlar som vanligen markerar var en dikt slutar och en annan börjar. Centralt i boken är fotografier, varav många är porträtt på människor som bär skyltar med strofer runt halsen, vardagsklädda. De framstår som oförställda. Står stilla. Flera bär vårdkläder och verkar stå i en vårdcentral. Någon småler, resten ser allvarligt rakt in i kameran, ett allvar i skarp kontrast mot de lekfulla budskapen. Andra bilder är stadsmotiv Almingefeldt fotat på väg till och från jobbet. Här finns även själva manifestet, en lista på trettiotvå punkter som definierar begreppet/rörelsen nyverkligheten. Återkommer gör också korta tillbakablickar på konstinstallationer författaren varit del av med namn som: ”vi försvarar konsten genom att anfalla den” eller ”skitsamma om jag mår bra, det viktigaste är att må pyttelite bättre än dig din jävla idiot-installationen”. Samt omdömen som:
det var en lyckad installation / det var en halvbra installation / det var inte alls en lyckad installation, där man nog får säga att den sista formuleringen är mest sann. bara 4 personer dök upp.
Alla dessa uttryck trängs i ett asymmetriskt myller över sidorna. Som om det inte vore nog har Almingefeldt dessutom på många ställen strukit över ord och handskrivit nya intill, eller klottrat stora bokstäver och figurer över text/bild. Helheten blir ett klipp-och-klistra-kollage-poesipussel där text, bild och klotter sjunger i dissonant kör med (eller mot) varandra. Men vad sjunger de om? Fram genom sången träder städerna Alingsås, Borås och Trollhättan, glimtar av vardagsliv: stökiga kök och stökiga hjärnor, vänskaper, slagsmål med självbilder. Humor och allvar blandas och kryddas med snärtiga punchlines, absurda instruktioner. ”Nyverkligheten” läser jag som ett sätt att skapa liv i ett sterilt samhälle, ett motstånd mot en avförtrollad, enkelriktad tillvaro. Diktjaget framstår än som medkännande tröstare, än som vis dåre med Tourettes, än som avantgardistisk konstnär med stark hybris, alltid vilt svingande orden, mot omvärlden och sig själv:
eller som plakatet löd som jag hade runt halsen i samband med en demonstration, jag höll mot alla andra demonstrationer i Falköping 2016: ”MAN MÅSTE HATA SIG SJÄLV FÖRST INNAN MAN KAN HATA ALLA ANDRA”
Anders Almingefeldtär poet, skribent och psykolog bosatt i Alingsås. Nyverklighetsmanifestet är hans sjätte bok. Det här är inte lågmäld, duktig poesi, nej det här är poesi så som jag gillar den: spretig, lekfull och burdus, på samma gång ett slag i magen, smekning över kinden och förlösande andningspaus från allt annat. Nyverklighetsmanifestet vågar och vill. Genom dess skruvade lins ser jag tillvarons absoluta absurdhet och det alldeles oerhörda i att arrangera mer eller mindre lyckade konsthappenings i svenska småstäder. Den är dessutom rolig som fan, något man inte ofta kan anklaga svensk poesi för. Ska jag hitta något att gnälla på är det att den på grund av formatet lätt blir skrynklig i en väska.
Idag är sista dagen som det är öppet på Borgsmo Fritidsgård.
En plats som i 45 år varit ett andra hem, en trygg punkt och en vändpunkt för generation efter generation av Klockaretorpets unga. En vacker plats jag i min Edda försökte skildra med dikten Arbetsplatspoesi, som betytt så mycket för så många, inklusive mig själv. Det var här jag fick min första fasta anställning, den första arbetsplatsen där jag verkligen trivdes, där jag själv fick uppleva hur det var att betyda något för någon, där arbete var något som gav mig både mening och mat på bordet. Här kunde jag använda allt jag kunde, hade och var, för att tillsammans med kollegorna skapa fina relationer, glädje, social hälsa.
Jag minns alla kvällar med lägereldar, minns alla svåra föräldrasamtal, hur jag lärde mig teckenspråk, minns Lisebergsresan, samtalen med killgruppen, lägernatten på Oxmyren, hur vi startade en ungdomsförening, alla kvällar vi jobbade som fan för att det inte skulle smälla, och lyckades, fåtalet kvällar det trots allt smällde, och hur man tillsammans med kollegorna tog hand om det efteråt jag minns, sömnlösa övernattningar på fritidsgården, alla samtal med barnen i cafét, alla backgammonmatcher, skärgårdsutflykten jag var så stolt över att lyckas ordna: fyrtio ungar på en båt ut till Kopparholmarna, alla tonåringarna som sjungit sånger, rappat, dansat och läst dikter på våra scener, och allt det ogripbara, svåra, frustrerande långsamma arbetet med att försöka baxa en människa mot en bättre plats i livet, alla blåsiga kvällar på trygghetsvandring ute i Klockaretorpet, alla mellanstadiediscon, all fotboll, one touch och garv i lilla sporthallen.
Idag upphör allt detta. Från och med idag finns inte Borgsmo Fritidsgård mera. Jag ser ansiktena på de barn jag sett växa upp, som jag bär i mig, tänker på, oroar mig för. Jag sparar ansiktena, alla minnen, som ädelstenar.
Den avsky jag känner mot de som bestämmer – från alla partier, tjänstemän också – som får det att framstå som naturlag att de varje år ”måste” spara VÅRA skattepengar på det enda som betyder något: människor, samtidigt som de öser obegränsat av samma skattepengar, VÅRA skattepengar, över upphandlingsvampyrer, konsulter, riskkapitalbolag, över sig själva, utan krav på motprestation, den avskyn är gränslös. Jag kommer aldrig att förlåta dem. Det stör mig djupt att svenska samhället i stort inte gör mer offensivt motstånd mot den lögnen.
Att bo på Lunds Gård är ljudet av tofflor mot trägolv. Ljusstrålar från pannlampor som skär genom en svart novemberkvälls strilande duggregn. Är Johannes som sågar upp en kattlucka i köket. Är Beebop på köks soffan i mössa med en ångande kaffekopp i handen och en katt i knät. Anna och Karoline som röker på terrassen, och hälsar dig välkommen hem.
Att bo på Lunds Gård är att stanna upp på natten på en grusväg mellan två åkrar, för att se villaområdet Jursla klättra upp för en osynlig mörk höjd. På avstånd se ljusen glimma och skimra som glödande bärnsten genom nattmörkret, skört vacker som en avlägsen vision av himmelriket.
Att bo på Lunds Gård vakna en drömmig dimmig ledig lördagsmorgon, utan en väckarklocka, av dig själv. Genom fönstren se grön gräsmatta, mörkgrå träd och en fuktig himmel. Lyckan att över inte ha något planerat och bestämma dig för att inte lämna hemmet på hela dagen.
Att bo på Lunds Gård är aldrig helt tyst. Suset från de omcirklande E4:an och väg 51 till Finspång. Att bo på Lunds Gård är ändå en stillhet. Att landa i sig själv.
Att bo på Lunds Gård är att cykla en dryg mil varje arbetsdag. Att känna hur cyklingen dag för dag förbättrar konditionen. Hur hjärtmuskeln växer, hur kroppen orkar mer och mer och tål mer och mer väder, vind och kyla. Att verkligen på allvar fatta innebörden av kläder efter väder – och snabbt investera lönen i överdragsbyxor, kängor och skaljackor. Att dag ut, dag in glida genom ett handelscentrum i utkanten av staden. Höra flagglinornas evighetsklonkande mot flaggstängerna. Ensammaste ljudet i världen, enligt pappa. Dagligen passera de stenöknar, som på den här planeten kallas parkering, och höga grå lådor som kallas Plantagen, Bauhaus, ICA Maxi, Jula, DollarStore, Spicy Hot, MediaMarkt, XXL, Biltema… Lite slött undra om de finns till för oss eller vi för dem. Att vara människa i ett område för bilar.
Att bo på Lunds gård de två grå katterna Bello och Barbro, och deras nyfikna, smygande, jagande, keliga små liv genom gården och markerna. Deras tassande över trägolv. Smygande genom gräs. Liggande i soffor. Klättrande i träd. Sittande i fönster.
Att bo på Lunds Gård är de lediga morgnar när köket förvandlas till filosofiska rummet. Att ligga under en filt, nersjunken i sofforna och kolla Bachelor, och se en trist snut uppvaktas av oförtjänt många kvinnor. Inte för att det är ditt favoritprogram utan för att du – efter noggrann reflektion – har kommit fram till att Bachelor med Anna och Karoline rätt ofta är bättre än The Wire ensam.
Att bo på Lunds Gård är att nån som du aldrig behöver ligga med som säger god natt och god morgon. Att hoppa omkring i vattenpölarna på en lerig grusplan med en 8-åring. Sparka en fotboll genom blöta höstlöv. En morgontjurig frukost med Love när ni båda jobbar tidigt, när de enda ord som yttras är god morgon och hej då. Är Kim som kommer in med höstens grönsaker.
Att bo på Lunds Gård är frukost i solsken, och spräckliga höns som pickar på gårdsplanen.
Att bo på Lunds Gård är att bära en allt slitnare röd soffa, ställa den på terrassen och bli kvar i den hela maj. Att se våren slå ut från grenarna. Dra in dess parfym i näsan och njuta så det nästan göra ont.
Att bo på Lunds Gård är att äntligen, äntligen – tack snälla, bästa universum – ha en egen studio, ett rum för att sitta och skriva. Även gemensam egen tvättmaskin, gemensam egen diskmaskin, gemensam egen verkstad med tillgång till alla tänkbara verktyg, ett gästrum, ett släp, ett ljudsystem, ett växthus, växtlampor, ett litet gym… Resurser som kostat var och en av oss mycket mer, om vi ens haft råd. Men i vår kollektiva ekonomi har vi råd. Att bo på Lunds Gård är stor rikedom.
Att bo på Lunds gård är ibland att längta efter att vara ifred. Att gå in på sitt rum och stänga dörren. Men aldrig – äntligen tack tack snälla aldrig mer – behöva vara helt ensam när du inte vill, och bli sjuk av ensamhet.
Att bo på Lunds Gård är alltid ett samarbete. Ibland går det bättre, ibland sämre.
Att bo på Lunds Gård är plötsliga mörker. Strömavbrott och stearinljus och sockar och jackor och fingervantar inomhus… men också att vakna en novembermorgon, gå till ett fönster och… se. Vändplanens grusrundel är täckt av ett lager fin pudersnö. Se solen, som glittrar i tusen och åter tusen små reflexer, glitterprickar i snön på marken, buskarna, uthusen, i träden…
Att bo på Lunds går är – trots flagnande fasadfärg, förfallna uthus, trots att vattnet i flera kranar är odrickbart, trots att vi går omkring i halsduk, vantar och underställ inne – att bo i en atmosfär av borgerlighet och gammaldags lyx. Att vara låginkomsttagare och bo på en plats byggd för ett försvunnet samhälles elit, den jordägande klassen. Ruiner av ett stramt, stelt, övertydligt klassamhälle, nu ersatt av ett förvirrande och flytande, fullt av skuggor och motsägelser, vackra bilder och färger, där vi på måste låtsas att alla har samma livsmöjligheter. På den tid när Lunds Gård skapades låtsades ingen att det inte var skillnad på folk och folk. Var sak på sin plats – och det gällde i synnerhet människorna. Makten och skillnaderna byggdes in byggnaderna, i själva landskapet. Herrgården tronar på en höjd över Kvillingeslätten. Här finns enorma gräsmattor som tar flera minuter att korsa. Här finns en balkong på övervåningen. Att stå på den och se ut över grusplanens rundel, huset som nu är studio – där gårdens statare bodde förr i tiden – över växthuset, hönshuset, de röda ladorna, de vidsträckta åkrarna…
I min uppväxt: fyra människokroppar i en tre rum och kök. Sen: ettor och mellan dem soffor i kompisars lägenheter. Ett år bodde jag i ett kök. Nu: det tar mig för fan en minut att gå till toan. Trehundra kvadrat att slarva bort telefon, nycklar, kort, laddare, sladdar och alla andra små och stora prylar, vilket gick utmärkt redan tidigare. När jag flyttar in förlorar jag snabbt en tredjedel av mina ägodelar. Ett enormt livsrum, som på något sätt hör till mig. Utrymmen där lilla jag får finnas. Som lilla jag får använda utan att fråga. Att bokstavligen få ta så mycket plats. Absurt. Svindlande. Underbart.
Att bo på Lunds Gård är på nåt märkligt sätt att vara Lunds Gård, i alla fall mer så än någon annan plats där jag bott.
Att bo på Lunds Gård är vanligtvis ett stillsamt liv. Men när vi festar, så festar vi. Och då festar vi rejält. Gårdens stolta tradition är de årligen återkommande midsommarfesterna, men Lucia, nyår, rejfvest, vårblot och Halloween sticker ibland upp som värdiga utmanare. Vi bygger, fixar och råddar flera veckor i förväg. När det är fest på Lunds Gård reser folk hit från hela Sverige. Huset transformeras till en undervattenvärld eller ett spökslott eller en technoklubb. Trams, lek, konst och fest smälter samman till ren magi. En del gäster blir kvar i flera dagar och kollar på film och äter fryspizza. På somrarna får de först körbara transportera resten till en sjö.
Det är möjligt för någon med min ödmjuka inkomst att bo här, tack vare de andras inkomst, och tack vare orden byggnadens skick är eftersatt och hyran satt med hänsyn till det i vårt hyreskontrakt, tillsammans med de ödestunga:
Vi kommer härmed överens om att hyresrätten till lokalen inte skall vara underkastad bestämmelserna i 12 kap 57-60 §§ jordbalken, att hyresgästerna inte skall ha rätt till förlängning av hyresavtalet, om uppsägning av avtalet sker på grund av att:
Huset ska rivas, undergå större ombyggnad eller försäljas
Området planeras för eventuell framtida järnvägsdragning.
Att bo på Lunds Gård är legenden om hur Mark- och exploateringskontoret la beslag på marken och huset för att riva det och bygga järnväg. Att gång på gång återberätta legenden för besökare: järnvägen blev aldrig byggd, men ligger kvar i detaljplanen. Norrköpings kommun visste nu inte vad man skulle göra med huset så dom håller fastigheten och låter den stiga i värde. Tills dom vet vad dom ska göra så har tjänstemännen räknat ut att det är ekonomiskt att låta människor bo här och hålla huset vid liv. Om de kan tänka sig en lägre standard och att avsäga sig några rättigheter, vill säga. Och dessa råkade vara vi. Att bo på Lunds Gård är därför att veta om att hur länge vi än får bo här, så är det ett undantag.
Att den här platsen är ett utdraget, förtrollande nu, men ingen framtid vi kan räkna med att vara en del av. Här på Sveriges bördigaste jord, ska det i framtiden står kanske ännu ett shoppingcenter. Kanske åker här ett tåg som kan ta folk till Stockholm 15 minuter snabbare än ett annat tåg. Vem vet? Vi vet bara att vi inte bestämmer vad som ska hända med vår älskade gård.
Visst har området varit ett undantag i 40 år nu.
Visst tar allt i livet slut, och till sist, allt liv på jorden.
Men här står det i ett avtal. I teorin kan våra liv här, allt vi gör, bygger och skapar ta slut när som helst. Vi är tillfälliga. Vår livsstil föddes ur en byråkratisk bugg i en kommunal detaljplan, en reva i Matrix. En spricka i verkligheten en grupp vänner kröp igenom och byggde sig ett hem i. Och kanske gör det något med livet här. Kanske frånvaron av en tryggad framtid ger det en djupare tyngdpunkt i nuet. Det att ingen av oss äger platsen, men just nu är den vår. Kanske gör det oss, paradoxalt nog, lite friare. Kanske gör det livet här några nyanser färggladare, lekfullare, mer dynamiskt. Såna som oss får egentligen inte ha det såhär bra. Passa på! För som alla vet smakar frihet bättre stulen.
TRAPPSTEGEN neråt var tunga. Jag bar mina tillhörigheter i en fak- kin Lidl-kasse. Trappstegen skrapade tomt, ekade. Sjunkande. Xanor. Pillren var små och vita. En polare sa de skulle ta bort alla känslor. Jag blev genomskinlig. Kall. Världen strålade genom mig, men inget fastnade. Jag var fortfarande medveten om problemen, men kände dom inte. En hinna av glas låg över allting. Jag tappar ett i handfatet på toan hemma hos en kompis. Jag sover några nätter på hans soffa. Tabletten glider inte ner i själv röret, utan ligger där på kanten, synlig där nere under det runda ventilgallret. Jag går ut i polarens kök och hämtar en kökskniv. Försöker pillra upp det med spetsen. Men det har hunnit smälta till en liten vit droppe därnere, märker jag, när kniven bara smetar ut den. Fan. Jag vaknar upp sittande i en annan soffa. Full och bäng. Glömde var jag är. Jag var inne i att betrakta det kaotiska rummet: en kille i vackert lockigt hår som insisterar på högljudd, bruten engelska att folk ska hoppa upp på hans rygg. Nu spelas cumbia i högtalaren, och nån vill höra metal istället. Förut var det metal, då ville nån ha cumbia. Jag somnade kanske? Nu vaknar jag till. Bestämmer att det är dags. Vet inte varför. Öppnar min plånbok och skruvar upp plastfolien… Klockan är 05 eller 06 på morgonen. Nillan, efterfestvärden, försöker ringa hit en hon vill ligga med. Madde och Nillan upprepar hans namn gång på gång, och varje gång gapskrattar de efteråt. Han är tatuerare till yrket, och kallas Larsa Gadd. De skrattar så de nästan kissar på sig. Som om själva orden ”Larsa Gadd” var världens roligaste skämt. Vi ringer, så Larsa Gadd kommer med en papperspåse mackor från Subway. Det var konstigt att beställa av nån jag aldrig träffat. Okej, om Subway är öppet är klockan kanske 07 eller nåt. Vi ska swisha Lars för mackorna. Tvivlar på att nån verkligen kommer göra det. Jag swishar iallafall inte. Det blev slagsmål på vägen hit. Tommy T hetsade, vevade och spöade på en tunn kille i stickad tröja. Typ tusen pers gick mellan. Drog iväg Tommy. Idiot. Men han hade något mörkt, rödögt skit i sig som ville ut. Liksom jag har något skit i mig fast det inte kommer ut. Efteråt gick Tommy trottoaren med såna steg du inte vill stå i vägen för, du vet. Vrålade FUUUUUCK! och FAAAAAAAN! rakt ut, så hesa ekon studsade mellan husväggarna, och slog stora krokar genom gatans tomma mörker. Och Miriam, som jag försökte dra med på efterfesten, försvann med gruppen runt honom. Miriam med sidecut, tre stjärnor tatuerade under sidosnaggen, och en ring i ena näsvingen. Fast vi bara sagt hej en gång tidigare kramade hon mig i garderobskön. Minns inte vad vi pratade om, minns bara hennes ögon. Att de var stora, grå, sorgsna. Blanka i lysrörsljuset. Hur de tittade på mig. Något i den långa blick vi bytte medan vi väntade på jackorna. Efter vi snackat färdigt. Sagt alla ord. Något ömtåligt, ensamt, vilsamt. Som gör att jag sitter här packad i en soffa kl 06 och skickar facebookfriendrequest. Något som gjorde att jag sa ”vänta ett tag bara” till de som stod utanför. Bytte riktning. Gick tillbaka in i klubben. Genom vakterna, fylleljuset… Vill du följa med på efter- fest? Absolut, svarade hon utan att tänka efter. Som om det inte alls var konstigt att jag gick tillbaks in efter henne. Fast vi bara pratat en kort stund i en garderobskö. Inte bara hon. Såklart. Utan en hel grupp. Sen skulle Tommy slåss. Dom gick ändå bakom oss länge efteråt. Sen tap- pade vi dom. Eller dom oss. Efter bråket kom allt ur fokus. Jag såg dom bara sacka efter, mer och mer bakom oss. Vände mig om och bad nån framför om ett bloss. Stannade till och såg bakåt. Såg dom försvinna upp på en annan gata. Blödde rök, ner mot marken. Sen blåste den upp, mot himlen. En oändlig, kort, klar sekund, tänkte jag på den här boken jag har i mig. Som aldrig kommer bli. På hur livet var innan. På hur det vore att vara någon annan. Alla möjligheter jag pis- sade bort. En oändlig, kort, klar sekund kom jag plötsligt ihåg, att det någonstans bakom all tegel, plåt, stål, natt, himmel, glas och betong förr fanns en brinnande gryning. Väntande, varm. Men den är borta nu. Att hon följde med, ville med, men han måste slåss. Gravitationen drog dom åt ett håll, mig ett annat. Dom borta nu. Gatan tom. Jag är tillbaka, i Norrköping. Öppnar min plånbok, skruvar upp plastfolien runt pillren. Bredvid i soffan sitter Madde, hennes blick letar sig mot vad mina händer håller på med. Jag säger inget. Har inte så många. Samlar saliv i munnen och sväljer ner min lilla xanor. Folket vallas ut. Nillan travar omkring i lägenheten och trumpetar att ”det är en dag i morgon också!” Vackra Lockarna är envis, vägrar gå. Står och svajar i hallen. Bara Nillan och Larsa Gadd kvar nu. Fylltjafs. Vackra Lockarna blir utknuffad, svär på spanska i trap- phuset. Jag säger hejdå till Madde. Bakom oss kastar han en av sina skor på den stängda dörren. Jag och Nillan bor grannar, så jag stap- plar hem tvärs över Knäppingsborgsgatan. Ljust ute. Måsarna tjuter och skriker. Minns inte vad som hände sen.
Ska testa en grej och se hur många som blir arga: De som gjorde upploppen är människor. De hade ganska begripliga, mänskliga orsaker att göra som de gjorde. Orsaker som du skulle kunna förstå, om du lyssnade på dem.
Då menar jag bortom det uppenbara: tillståndet att bakom polisbeskydd bränna deras heligaste ord, mitt i den heligaste månaden ramadan, mitt i ett fattigt område som många muslimer kallar hemma. En krigshandling. Som vissa svarade på med krig. 99% gjorde det inte.
Men de som gjorde upplopp. Om det är som jag tror så började rätt många av dom bli utslängda ur klassrum i mellanstadiet, eftersom de av olika anledningar inte kunde sitta still. Eller redan i lågstadiet. Deras liv formades av misslyckande. De hittade en lättnad i grupper av äldre ungdomar, där de blev accepterade. De enda som ville ha dom. Båda kunde spegla sig i varandra. Eftersom de äldre var precis likadana när de var små. Grupper där olika typer av våld är vardag – och ett sätt att ta sig fram. Om det nu är som jag tror så är ännu mer våld, ännu mer isolering och ännu mer avstängning från samhället INTE en bra medicin. Tro mig, problemet är inte att de här grabbarna har varit med om för lite våld.
Vi blir lätt så upptagna av att skrika FEL, att det tränger ut förståelsen av VARFÖR människor faktiskt gjorde så. Jag tror på det här med att förstå hur människor fungerar, varför vi gör som vi gör – och att kunna prata ärligt om detta. Att förståelse och kommunikation är nyckeln till att kunna förändra nåt. Många långa processer lett fram till livssituationer som gör att det i vissa lägen blir extremt svårt för vissa att handla ”rätt” enligt majoritetsnormen. Men det finns bakomliggande orsaker i varje människa, som går att begripa.
Bilden tog jag på Navestad Mot Våld-festivalen 2017
Flödet gör oss så jävla enkelspåriga. Man ser nåt jobbigt och känner obehag. Man vill att det inte bara ska finnas. För man vill inte se det. Man tävlar om att skrika DET SKA BORT! Men det finns där. Människorna finns kvar. Eller vad ska vi göra liksom? Ta bort alla som gör fel / är fel? För att de råkade födas i fel hem, fel kvarter, fel tid, fel färg, fel religion? Är det en bra grund för politik? Sverige har dansat hårdare tag-dansen sen 2006. Har vi blivit tryggare? Va?! Mår vi bättre? Är det så eller?!
Förlåt en radikal åsikt. Men jag tycker faktiskt det är ditt ansvar som medmänniska att lyssna, använda den empati du fötts med och försöka förstå andra människor. Älska din nästa. Även när det är svårt. Även de som kaosar. Att varje människa har ett ansvar för varje annan människas liv och lycka – även de som inte klarar av att ta det ansvaret. Vi måste faktiskt. De är människor. Inte monster. De är oss. Inte dom. Allt detta är en del av Sverige. Vi måste utgå ifrån där vi är idag. Inte där vi skulle vilja vara. Annars kan vi ju för fan aldrig förändra nåt.
Den här texten skrevs som ett facebookinlägg med anledning av upploppen 14-17/4-22
Vi är djupt inne i den tvåtusentjugoförsta sommaren. Gräset växer envist upp, upp. Fjärilarna fladdrar lekfullt omkring varandra, mördarsniglarna kravlar, duvorna kuttrar, elsparkcyklarna surrar vingligt med en två-tre ungar på. Solen steker, vinden smeker. Och livet är sådär ömtåligt, bitterljuvt, underbart, jobbigt. Steket avbryts ibland av ett plötsligt, hastigt monsunregn, men annars har ju vädret varit vackrare än alla våra vildaste sommardrömmar. Fast jag läste att en hel väg spolats bort utanför Örebro. Första tanken: hoppas nån jävla klimatskeptiker körde där just då. Ja jag kan vara lite elak. Och lite gilla när naturen visar vem som bestämmer. Minns ni till exempel störtregnsåskovädret 28 augusti 2019? När hela stan slocknade och var strömlös i ett halvt dygn. När blixten slog ner i självaste Gull-Olle – och en snubbe fick det på film! Det snackas för lite om denna episka händelse, jag funderar på om det kan ha tystats ner på grund av symbolvärdet? Kul grej: Fråga vem som helst, alla som var i Norrköping då minns vad de gjorde det ögonblicket allt blev svart.
I alla fall, jag kan tycka om när naturen är sådär störig, påträngande, inte låter sig väljas bort. Skräniga attackmåsar, vildsvin, parkslide, myggsvärmar, mördarsniglar, skyfall och strömavbrott. Jag kan finna viss tillfredställelse, känna lite skadeglädje. Som en påminnelse från moder jord. Att vi fortfarande är våra kroppar som är materia som hänger ihop med resten. Vi har ännu inte lyckats försvinna in i våra telefoner och artificiella världar, fast vi gör vårt bästa. En sorts universums jantelag. Ni ska fan inte tro att ni kan stå utanför kretsloppet. När en barnfamilj jagas bort från stranden av en arg knölsvan, till exempel. För där bor ju svanens familj. Förlåt men finns det inte något rätt festligt med den bilden? Hallå jag hoppas ni fattar att jag inte önskar pandemi, översvämningar, torka och skogsbrand. Ingen får dö! Som allt annat ska det ska vara lite svenne-lagom, bara en liten smisk sådär. Fast fästingarna blir bara läskigare och läskigare. Nyss höll min polare på att stryka med i TBE, skitläskigt, men klarade sig tack och lov. Så nu blir det många sprutor i överarmarna för min del. Då vänjer man sig vid den grejen. Med tanke på allt hemskt som hänt borde jag väl ens inte skriva den här krönikan. Som att be om något. Men saker får väl vara lite motsägelsefulla ibland. Eller är det, vare sig vi vill eller inte.
Annars spenderar jag så mycket som möjligt av den tvåtusentjugoförsta sommaren vid vatten. Först bada och sedan soltorka, enligt mig inget så enkelt sätt att plötsligt bara må lite bättre. Ryggen, som blir besvärligare att bära på för varje år, tackar mig för varje simtag. Och jag fyller trettiofyra snart men älskar fortfarande att simma under vatten. Så länge jag kan hålla andan finns inga bekymmer, inget annat, bara jag, fråmåt, genom ett suddigt ljus, solglitter på ytan och vattnets mjuka kyla mot kroppen…
Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor, sjunger Monica Z. Okej det finns två vägar, säger min kompis Linden. Vi sitter och dricker tvåottor och kollar på Kvillingeslätten. Antingen startar jag företag eller så går jag en KY till bilmekaniker, för att ha ett yrke. Hon är konstnär, den mest snabbskapande jag vet. Omkring henne blir otroliga bilder, mönster, figurer, fåglar, hundar, målningar, skisser, skulpturer, gosedjur och tyger till. De liksom rinner ur hennes rastlösa fingrar, alla färgsprakande, vemodiga, undrande, böljande. Hon går på a-kassa och är trött på kulturarbetarens otrygghet. Själv tackar jag Gud och Sveriges Författarfond för att ha försörjning ända till årsskiftet.
Just nu lever vi i ett sorts fönster, tack vare vaccin, vårdarbetare och sommaren. Ett andetag. Ska vi vakna upp ur virusmardrömmen, isoleringen? Som om vi muckat från kåken. Alla har suttit inne ett år. Eller inte frigivna, än kan det gå åt alla håll. Vi är på permission. Men jag måste våga hoppas. För jag orkar helt enkelt inget annat.
För sju dagar sen stod jag på Möllevångstorget i Malmö, på minneskonsert för den store Peps Person, frid över honom. Och stå där i ett gungande folkhav, äntligen få tappa bort sig bland andra, okända ansikten. Det var som att smälta, elektriskt, erotiskt, nästan sådär så tungan blir stor och blöt i munnen. En vithårig bluesgubbe ledde ceremonin. Han såg ut att ha levt, om jag säger så. Och vad han kunde sjunga, och han kunde spela även publiken som ett instrument. Predikade på djup gammelskånska: jag har hört att dom har en minneskonsert i himlen, och Peps spelar där, för oss som är kvar här nere i helvetet…
Starka ord. Men jag tror jag fattade vad han menar. För det är fan inte lätt att leva. Inte nånsin. Men just nu snurrar frågetecknen, studsar, hoppar, dansar. Nu när vi äntligen får träffas säger alla: jag vet inte hur man gör längre? Hur gör man? Allt vi upplevt kommer upp. På ett år, tre självmord bland folk i min närhet. Tre fucking stycken, här i Norrköping. Förstår du? Nej inte jag heller. Alla andra som lämnat oss. Alla som klassrest nedåt och inte kan ta sig upp, för det finns inte många stegar kvar i detta före detta välfärdssamhälle. Alla par som slutat ligga, eftersom de aldrig fick vara ifrån och längta. Att våra morsor och farsor blivit ett år äldre, om vi har kvar dem. Den tid som stulits. Ett kollektivt trauma. Det måste dealas med. Allt som stängts in, tryckts bort. Beslut, uppbrott. Vi måste gå ut och möta andra, möta oss själva. Se oss i spegeln och våga fråga vem har jag blivit? Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Vad ska vi ha varandra till?
Ute i Kvillinge sjunger syrsorna om det höga gräsets hemligheter. Jag säger till min kompis konst är ju det du gör, det du är bäst på, det du älskar. Det är ju du. Bilmekaniker är väl ett bra jobb, men det finns ju kvar. Du har ju på nåt mystiskt sätt fått det att funka hittills eller hur? Varför inte fortsätta tills det tar stopp? Så vi kommer fram till att hon ska starta företag.
Jepp. Ibland är det lätt att säga smarta saker om andras liv, utifrån. Själv har jag fan ingen aning. Jag tänkte prova på det här med krönikor. Hoppas ni ska gilla dem.
Hösten 2019 till våren 2020 ledde jag en skrivarcirkel på Norrköpings stadsbibliotek. Ur den växte textsamlingen ”Vi lyfter pennan”. Här är mitt förord till boken. Foto från releasefesten.
Ibland har du ingen aning om vad som ska hända, men öppnar dig för alla möjligheter, utan att fästa dig för mycket vid en speciell. Du ger dig iväg någonstans och ser vart vägen leder. Det tycker jag är en bra utgångspunkt för att mötas i skapande skrivande, och lärande i allmänhet.
Så var det när nio människor vandrade in i Wadströmska rummet i Norrköpings stadsbibliotek den 16 oktober 2019. Vad skulle hända? Ingen visste. Men vi satte igång med det vi kommit för: att skriva. Trevande. Lekfullt. Försiktigt. Jag börjar alltid med ordlekar och trams. Skriva dåliga ursäkter, nonsens-inbjudningstexter, osammanhängande viksagor. Få ner garden, ner med axlarna. Någon fnissar till. Bra. Andas ut. Pappret vecklas ut. Någon garvar rakt ut. Okej. Första skratten och leendena tillsammans. Då kan jag börja ställa frågor och lyssna på svaren. Vissa ställer jag rakt ut, vissa tyst genom att lyssna, känna in. Vem är du? Vilka är ni? Varför är du här? Vad vill ni skriva? Vad är viktigt för dig? Så.
Ett par lära känna-gånger. Rundorna går runt bordet, med sina enkla regler: en person talare, resten lyssnar tills talaren är klar. Så går turen vidare. Det är grunden, varv efter varv, tills folk vänjer sig vid att tala, tänka och lyssna tillsammans. Någon berättar något för resten – ordet är fritt eller som svar på en viss fråga. Vi skriver. Runda. Någon högläser en text den som just författats.
Du har alltid valet att stå över att läsa. Så måste det vara. Annars kommer dumheter som prestationsångest och lägger sig mellan hjärnan och pennan. Jag uppmuntrar deltagarna att dela med sig bara om de känner att de vill. Så måste det vara. Målet är aldrig att prestera ett resultat, utan alltid bara att skriva, hitta sitt flöde. Vad gillar du att skriva? Hur gillar du att skriva det? Då kommer resultatet och viljan att dela med sig nästan alltid på köpet. Det är själva knepet. Att inte försöka sönder det.
Några lära känna-gånger senare hade vi gjort en planering. Så var cirkeln igång. Varje onsdag, 17:30, samlades vi på bibblan för att sitta tillsammans, skriva och skapa text tillsammans, skratta tillsammans, ibland gråta tillsammans, ställa frågor och hitta svar tillsammans, tänka högt, läsa högt, utforska känna ordens makt och magi. Tillsammans. Vi lyfter pennan är ett mycket bra namn på den här boken, för det är bokstavligen det vi gjorde. Ett linjerat A4 block framför, bredvid ligger pennan. En skrivmetod, riktlinje, förslag, till exempel: gestalta en scen, något som utspelar sig mellan människor utan att de yttrar ett enda ord. Eller, skriv en dikt ur ett objekts perspektiv. Varsågoda och skriv! Så ser vi vad som händer.
Vilken grupp! Vitt skilda livserfarenheter, åldrar och bakgrunder, den yngsta född 1998 och den äldsta 1955. Ingen, inte en enda, kände någon av de andra sen tidigare. Jag har svårt att se hur den här gruppen skulle lärt känna varandra på något annat sätt. För mig som pedagog, en unik möjlighet att börja från scratch, att få till ett ärligt och prestigelöst möte med skapandet i fokus.
Och vilka texter! Vi har tränat på att gestalta olika tillstånd, humör, väder, känslor. Vi har skrivit dialoger, drömmar, skrivit utifrån bilder och musik, gjort nyhetsartiklar till skönlitteratur. Djupdykt bland de svenskspråkiga poeterna. Alla fick en varsin bok att utforska och berätta, kopiera, förvanska, inspireras av, göra uppror mot, tolka. Vi skrev noveller. Vi gjorde kollektiva texter, dikt-cypher, textkollage, remixade varandras texter. Vi har lärt oss retoriska figurer som metafor, allitteration, vändning, upprepning, kontrast, underdrift. Tränat på textfeedback. Vi gick på författarsamtal där vi diskuterade skrivandets hantverk. Vi har hittat på nya ord – och vad de kan användas till. Skrivit om djur och rymdvarelser. Och hur många promenader har vi gått genom Norrköping, för att spana, lyssna, lukta och samla intryck för att sätta ord på vår stad?
För mig var den här gruppen rent guld att jobba med. Tidigare har mest arbetat med tonåringar på fritidsgårdar, så till att börja med var det exotiskt med människor som kom i tid och uppfattade vad jag sa. Detta var vuxna människor som valt detta, för att de ville något – och det märktes. Öppenheten, viljan att bjussa på sig själv, våga sig på sådant de aldrig gjort förut, blandningen av humor och allvar. Och den 6:e februari satt sju modiga cirklare på scenen i stadsbibliotekets föreläsningssal och läste upp sina egna texter inför en mycket uppskattande publik. Innan var några så nervösa att jag började ifrågasatta om det var rätt att pusha dem till detta. Euforin efteråt sopade bort tvivlen. Allt detta fick mig att våga experimentera och utvecklas. Jag är helt klart inte samma pedagog som innan.
Skrivarcirkeln levde från oktober 2019 till maj 2020. Jag överraskades av hur länge gruppen och entusiasmen höll i sig. För det finns alltid hinder. Inre och yttre motstånd. Det där med att ta tag i sig själv och göra det man verkligen vill. Varför är det så svårt? Det finns dagsform. Trötthet. Februari. Arbetsliv. Schema. Hushållsarbete. Men de återkom varje onsdagskväll. Utan att ha betalt en enda krona, utan abonnemang, bindningstid, klippkort, närvarokrav eller tjat från mig. Fritt och frivilligt. Med skaparlusten, skrivarglädjen och den gemenskap som växte fram runt bordet som enda drivkraft. Bara det! Jag tycker det säger något om människor. Något stort. Och något hoppfullt. Att ord betyder någonting. Skrivande betyder någonting. Människors berättelser och drömmar betyder någonting. Människor behöver människor, på sätt vi själva kanske inte helt förstår.
Vi genomlevde begravningar, breakups och utbrändhet. Vi överlevde en stor budgetneddragning i biblioteksverksamheten. Sen kom pandemin som en rak höger. Cirkeln hoppade vidare på ett ben, ett fåtal deltagare möttes över zoom, läste högt och skrev i google docs. Visst skapades texter, underbara texter, och skratt, och trivsamt i kameran också. Men en viktig ingrediens saknades. Därför betyder det extra mycket att göra den här antologin. Som ett minne, en kollektiv anteckning, en sammanfattning av en sammansättning människor och den kreativa energin mellan dem. Det gör mig enormt glad och stolt att här få presentera ett urval av de många vackra, galna, glada, sorgsna texterna som föddes under ett antal helt vanliga magiska onsdagskvällar på jorden.
Jesper Lundby Poet, skrivpedagog och ledare för Litteraturscen Norrköpings skrivarcirkel
Den här texten publicerades först i tidningen Brand nr 3/2020, därefter i KLASS nr 1/2021 . Något jag gillade med den var att den gick hem hos folk från rätt olika camps.
Man sitter på ett möte. Man pratar sig fram till att tro att man hittat ett nytt sätt att göra saker, utan att egentligen definiera hur. Man kommer överens om att samarbeta bättre och ta med sig ”det här nya tänket” i allt man gör. Alla fortsätter göra exakt som de alltid har gjort. Man sitter på ett möte. Man kommer fram till att man behöver ett nytt möte. Man sitter på ett möte. Man säger att vi måste bli bättre på att synas i sociala medier, allt vi gör ska synas, att alla ska lägga upp content. Alla nickar. En person följer påbudet. Man sitter på ett möte. Man sneglar längtande mot dagordningen. Räcker upp handen och säger vilken punkt är vi på? Fast man vet att vi inte är på någon längre. Man sitter på ett möte. Man beklagar sig över att de här nya uppkomlingarna, som gör nåt liknande, varför tog de inte kontakt med oss först? Vi vet ju hur man gör. Man sitter på ett möte. En person säger: Någon som är sugen? Ingen svarar. Man sitter på ett möte. Man har blivit lika entusiastisk som en mumie. Man sitter på ett möte. Man har bråttom, man rushar igenom punkterna, så man hinner egentligen aldrig prata färdigt, så punkterna kommer tillbaka på nästa möte. Och nästa. Man sitter på ett möte. Man har inte fått nåt kaffe. Det gör ont. Man sitter på ett möte. Man har blivit exakt som de gamla mumierna man mötte när man började sitta på möten. Nu förstår man varför. Man undrar om man dödar de nya mötesdeltagarnas kreativitet på samma sätt som de gamla dödade din. Man ska nog inte tänka så mycket på det. Man sitter på ett möte. Man har glömt anledningen till varför man en gång började sitta på möten. Man sitter på ett möte. Man pratar om att nå nya målgrupper. Man beklagar sig över återväxten. Man undrar varför unga inte kommer, inte vill, inte går med, inte engagerar sig, inte blablabla… Man låtsas som att en kommunikationsteknisk revolution större än tryckpressen + ångkraften + telefonen + glödlampan + sms + msn + atomkraft tillsammans inte just sprängt hela samhället och ändrat på alla beteendemönster. Man önskar att allt bara kunde vara som vanligt igen. Som det ska vara egentligen. Man vet att den här institutionen är evig och alltid kommer att behövas. Man sitter på ett möte. Man pratar om att skaffa Snapchat. Man pratar om Discord. Man pratar om Twitch. Man ser femtioplussarna snegla mot dörren. Okej, det där var en projicering. Man sneglar mot dörren. Man sitter på ett möte. Man fattar inte gränsen mellan frivilligt och måste längre, arbete och fritid. Vad är ett självvalt måste för att genomföra något man själv vill och vad är ett tvingande måste för att tjäna pengar? Det är ungefär samma möten. Man förstår inte sin egen motivation längre. Om man känner efter så vill man ju nästan ingenting. Man sitter på ett möte. Någon frågar: Vem kan ta på sig att… Om man bara satt tyst och stilla skulle man inte behöva göra något. Utom att sitta på möten.
