Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt (2024) är utgiven på Känslorharoftakortabenochspringerfortsomfan-förlaget i samarbete med Trombone förlag, och går att få tag på via de sistnämndas webbsida. Följande recension publicerades tillsammans med bilderna i tidskriften KLASS nummer 3/2024.

Nyverklighetsmanifestet av Anders Almingefeldt består av åttiofem A5-blad ihopsatta med fem häftklamrar. Inuti läser jag både korta diktfragment och något längre fristående stycken, utan de titlar som vanligen markerar var en dikt slutar och en annan börjar. Centralt i boken är fotografier, varav många är porträtt på människor som bär skyltar med strofer runt halsen, vardagsklädda. De framstår som oförställda. Står stilla. Flera bär vårdkläder och verkar stå i en vårdcentral. Någon småler, resten ser allvarligt rakt in i kameran, ett allvar i skarp kontrast mot de lekfulla budskapen. Andra bilder är stadsmotiv Almingefeldt fotat på väg till och från jobbet. Här finns även själva manifestet, en lista på trettiotvå punkter som definierar begreppet/rörelsen nyverkligheten. Återkommer gör också korta tillbakablickar på konstinstallationer författaren varit del av med namn som:
”vi försvarar konsten genom att anfalla den” eller ”skitsamma om jag mår bra, det viktigaste är att må pyttelite bättre än dig din jävla idiot-installationen”. Samt omdömen som:

det var en lyckad installation / det var en halvbra installation / det var inte alls en lyckad installation, där man nog får säga att den sista formuleringen är mest sann. bara 4 personer dök upp.

Alla dessa uttryck trängs i ett asymmetriskt myller över sidorna. Som om det inte vore nog har Almingefeldt dessutom på många ställen strukit över ord och handskrivit nya intill, eller klottrat stora bokstäver och figurer över text/bild. Helheten blir ett klipp-och-klistra-kollage-poesipussel där text, bild och klotter sjunger i dissonant kör med (eller mot) varandra.
Men vad sjunger de om? Fram genom sången träder städerna Alingsås, Borås och Trollhättan, glimtar av vardagsliv: stökiga kök och stökiga hjärnor, vänskaper, slagsmål med självbilder. Humor och allvar blandas och kryddas med snärtiga punchlines, absurda instruktioner. ”Nyverkligheten” läser jag som ett sätt att skapa liv i ett sterilt samhälle, ett motstånd mot en avförtrollad, enkelriktad tillvaro. Diktjaget framstår än som medkännande tröstare, än som vis dåre med Tourettes, än som avantgardistisk konstnär med stark hybris, alltid vilt svingande orden, mot omvärlden och sig själv:

eller som plakatet löd som jag hade runt
halsen i samband med en
demonstration, jag höll mot alla andra
demonstrationer i Falköping 2016:
”MAN MÅSTE HATA SIG SJÄLV
FÖRST INNAN MAN KAN HATA
ALLA ANDRA”

Anders Almingefeldt är poet, skribent och psykolog bosatt i Alingsås. Nyverklighetsmanifestet är hans sjätte bok. Det här är inte lågmäld, duktig poesi, nej det här är poesi så som jag gillar den: spretig, lekfull och burdus, på samma gång ett slag i magen, smekning över kinden och förlösande andningspaus från allt annat. Nyverklighetsmanifestet vågar och vill. Genom dess skruvade lins ser jag tillvarons absoluta absurdhet och det alldeles oerhörda i att arrangera mer eller mindre lyckade konsthappenings i svenska småstäder. Den är dessutom rolig som fan, något man inte ofta kan anklaga svensk poesi för. Ska jag hitta något att gnälla på är det att den på grund av formatet lätt blir skrynklig i en väska.