och om jag kunde
skulle jag blåsa in gnistor
i din öde bröstkorg

så skulle jag blunda ta i
och öka ljusstyrkan
från mitt fyrtorn

ända fram till ditt

och lysa på dig
ända tills du
kan tända själv

om mina sinnen
slutar släppa in ljus
finns det kvar i mina dikter

dagen sluter sina ögon
och natten öppnar sina
från andra sidan motorvägen
tittar den på staden

Icke jordens riken
brusande städer
och havens glans
betydde något
när du och jag
inte vaknade
tillsammans
längre

Ursäkta vad sa du?
jag lyssnade
inte

stället där
min näsa nuddar
din arm är platsen
universum roterar runt

du fastnade
med ett cykelhjul i
spårvagnsspåret
när du var liten
lite smuts
från mötet
med gatan
stannade
i ett litet ärr
ovan ditt
kindben,
dina skäggstrån har
varit gråsvarta länge
nu men börjar vitna
när jag var liten
var det brunt
tror jag om
jag minns
rätt

jag tror din mun
blivit mjukare
med åren?
mindre bekymrad
hur som helst
har det alltid
funnits något
gymnastiskt
humoristiskt
lekfullt
över dess små
vinklar och vrår,
hur trött jag
än ser att du är
förvandlas den
på något sätt
alltid till ett
leende när
du ser mig

det finns ett
ljus i dina ögon
ett ljus
jag hoppas
bära med mig när
jag är lika gammal

ett ljus jag vill
kalla nyfikenhet
tillsammans med
en respekt för
vad de ser på

hej! du ser ut som ett härligt misstag!

Jag säger inte det här ofta
kanske aldrig sagt det, men
ibland tänker jag fortfarande
att du och jag
ska bo i samma kvarter
igen, när vi blir vuxna,
fast vi redan
är vuxna, och
varit det många år

att våra ungar
ska bo grannar och
leka med varandra
som vi när vi var små
precis som vi
kom överens om
att det skulle bli

och att allt som hänt
sen dess bara är tid:

minuter
timmar
dagar
veckor
månader
och år, som går
snabbare för varje

men allt egentligen
är samma, att
vi fortfarande
är samma två

som klättrade på
allt som gick,
satt på hustak, (såg vi
en byggställning sa
vi ”klätterställning”)
sprang omkring
och gjorde allt
man inte fick

Att jag tänker
fan vad länge sen
vi hördes sist, men
egentligen inte
bryr mig
så mycket
om vad som
hänt sen sist

att jag bara
behöver dig,
ditt sätt att le,
skaka huvudet
och lägga det
på sned,
garva, säga
men va fan Jeppe
För att komma ihåg vem jag är

är dygnens timmar
allt för få
avstånden till vänner
allt för långa
drömmarna för små
och dina ursäkter
för många
tryck
två

hej minns du din barndom?