andas in
och andas ut
rynkorna på din panna
lås upp käkarna
sätt på kaffet
hör du inte att det är vår?
avståndet mellan
stjärnorna
och mig
är en illusion
orsakad av tid
jag går tillbaka till mina gamla smärtor
de är pålitliga, enklare
att begripa
så jag öppnar
gamla sår
stalkar gamla vänner
och fiender
mina gamla spöken
har skaffat
barn med varandra
nu tycker jag
bättre
om den jag var
då
än vad jag gjorde på den tiden
fuck er alla
särskilt två
du sa du alltid
skulle finnas där
hur har jag
klarat mig utan dig räven?
det har gått för många år
ni har alla varsin bit
av min själ
med er
evig
tid
snälla tänk snälla tankar
om mig
förlåt
jag har aldrig kunnat gå
vidare från någonting
någonsin, är
typ inte
tillverkad så
alla jag älskat har
jag gett en del
av mig själv
är en del
av mig
är en som säger det
som behöver sägas
en poet
säger det som
många känner
men de kanske
inte förstod
eller kunde sätta i ord
förrän de hörde
sina tankar
lämna poetens läppar
en poet är
förlåtelse för
alla dagar vi är svaga
en poet ger
styrka att klara
alla dagar vi
måste vara starka
när vi inte orkar
en poet är
människa
väldig väldigt
mycket människa
speglar människans värld
från papper
och pärmar och
sånger och skärmar
från
utrymmet
mellan hjärtat
och ett sönderklottrat
block
en poet
sitter på en spårvagn
och undrar
var hon ska
sova inatt
var hon kan
ladda sin lur
en poet är
en öppen fråga
som letar efter sitt svar
är väldigt stark och väldigt svag
jobbar dubbla pass på stan
för Röda Korset först
sen på en pizzeria
för en poet är
en överlevare
landar på fötter
trots allt
till W.
vill du gå ut i natten
med en yxa
och hugga
ner ett träd
tryck 2
kan snacka nu o fram till 14
smsar jag en vän
när hände detta? när blev jag
tvungen att pressa mina
vänner in i schema
när började
våra skvaller
och telefonskitsnack
göra mig stressad
när blev vi
helt enkelt så vuxna
att vi slutade ha tid med
det enda viktiga: varandra
.
.
.
.
Visuell remix av Ekat Mavrokostidou
@ekatsvart
Gryning, gryning
vitt ljus sprutar
mellan persiennerna
kråkor och spårvagnar
utanför kraxar
och susar,
det verkar
som jag slutat sova om
nätterna
som om jag är ståltråd
som böjs av
dagarnas
fingrar
sist jag sa
vad jag kände
började du gråta, sedan jag
Allt är en kopia av en kopia
Av en kopia av
En kopia
Just nu är världen bara
Tomhet bortom fönsterrutorna
Eller skärmarna
Eller också borde jag bara gå och lägga mig
Som vanligt
Det finns också en tomhet i själva orden
De är som
Uppblåsta ballonger
Som om betydelsen bara runnit ur dem
De har sagts för många gånger
Jag längtar efter henne
Som gör ord onödiga
Värmen i dina läppar
Mot mina
Drunkna i ditt öppna ansikte
Vila min panna
Mot din
universum exploderar
av åsikter uppgifter
nyheter experter
oro protest
folk säger ditt
säger datt
säger emot och
från ingenstans kommer ÄNNU ETT PERSPEKTIV
och debatten om debatten om debatten
om debatten om debatten
om debatten om…
Tegnell säger si
chefen så
”svenska folk” säger Löfven
och kungen…
kungen…
vem frågade kungen?
var det verkligen
en bra idé?
nån säger
något och
nån annan emot
kanske finns det sanning i båda
eller ingen
vem vet
inte jag
alla klamrar
så förtvivlat sig fast
vid en liten pusselbit
och försöker
hålla sig
flytande
på den
vad du än
bestämmer dig
att tro så
kan vara fel imorgon
jag såg en bild
på min lillasyster
i svart mössa och
en tröja med vita
streck på armarna
cyklande på en damcykel
med korg en svartvit höst i Svalöv
för sju år sen
plötsligt ville
mitt hjärta blöda
gråta sprängas för
jag visste inte hur
jag skulle säga hur
mycket jag älskar
henne så starkt som
jag känner det just nu
allt är så långt borta
Hej kunde du sova inatt?