Jag skrev den här dikten för över ett år sen. Alla siffror är fruktansvärt, åt helvete fel nu. Den finns med i boken ”En viktlös skärva tid i Gaza” av 60 poeter, som vi gav ut på Aska Förlag förra året. Jag är så jävla trött på den här dikten. Boken finns att köpa här. Varje krona av priset går till sjukvård i Palestina.

Landet Sverige
snövita sovande
åkrar flyger
utanför min tågruta

det är vinter
och dödens vansinne i Gaza
nyheter från världen: krossade kroppar
målade i vitt damm – vrakdelar på ytan av instagram
sköljs upp på stränderna av ett Europa
som dödar dom
utan att röra dom

och jag skriver till en vän
att jag tänker på henne
och hennes lillebror
vill att hon ska veta
att inte alla svennar
fastän alla svennar

och sen tänker jag på
hur mycket mycket
dom måste tänka på
så många många
som måste tänka
så mycket mycket
på så många många
som när som helst
plötsligt inte
finns längre

och sen kan jag inte tänka längre

det finns ett ord på arabiska
jag älskar, khalas
jag vill kasta
mitt blöta hjärta
som en blodig granat
på Rosenbads portar
spränga dem öppna

jag ylar på instagram
SLUTA DÖDA BARN
och mitt content får tre hjärtan

fyfan vad
jag hatar att titta men
fyfan fyfan vad jag hatar
att inte titta
för jag kan inte
vända bort blicken
för då slutar jag att vara människa

och då slutar dom att finnas

jag får inte välja bort
att se ett folk förintas
av ett land som ville skydda
ett folk från att förintas jag skriver nåt sånt på facebook
 – en vän jag tycker om tar omedelbart avstånd från mig
medan jag ser städer och människor raderas
jag ser Uffe applådera sina tysta applåder
jag ser Sverige applådera
importera, exportera
drönare, sensorer, rödpunktsikten och
system för militärdigitalisering för
en summa av ett komma sju miljard av

mina skattepengar får Gaza att explodera

vart fan ska vi? det går för snabbt, jag är rädd

trycket faller

dagen lider

lampor glöder

jag hör lastbilarna dundra
på 84an genom Hälsingland
gravida satelliter vars omloppsbanor
skär friktionslöst genom nationsgränser
på väg från terminal till terminal för att
föda varor med rättigheter folk aldrig haft

stålfåglar flyger och molnen och jorden byter plats
tetrisstäder faller
och jag bär hela världen i min hand

tills batteriet dör och ljuset slocknar

och jag tänker på 17-åringen
Israel Defence Forces på juldagen, Jesu Kristi födelsedag
sköt i nacken nära Betlehem

och på att prästen i Kirsebergskyrkan
inte sa något på midnattsmässan
om stjärnan som släcktes

natt över Sion

jag tänker på de 28,886 dödade stjärnor som slocknat dessa
122 dagar av eld

på att varje siffra hade ögonfransar, fingeravtryck, läppar
bröstvårtor och könsorgan och snor
och humor, ångest, kinder, örsnibbar och
en röst och en navel som en gång var
navelsträngen till en mamma

på att varje siffra vuxit
nio månader inuti
och kommit ut
på samma sätt

och på att Gud kommer
till kristendomen
som en bäbis
det minsta, känsligaste
allra ömtåligaste och mest försvarslösa
som finns: en bäbis
gråtande, darrande, kommer
omedelbart ansvarsutkrävande
villkorslös ömhet omvårdnad
ologisk mystisk farlig stor liten kärlek
en liten bäbis, som genom att finnas
omedelbart ger
oss ett ansvar:
att beskydda barnen
är att beskydda de oändliga
inre haven av kärlek
vi bär inuti oss
är att beskydda
det i oss gudomliga
är att beskydda
»oss«
och hela vår fucking existens

så jag kör till Gävle
och går i till demonstrationen
för banderollerna är sköldar
och våra ögon in i historien

för där vi kan tillsammans möta
historiens blick: vad gjorde du
egentligen under förintelsen?

kom igen, svenne
nu har du chansen
två fel blir inte rätt

hellre ett steg fram med
hjärtat mot Jimmies bajonett
än att ruttna i skräcken
i skuggan av stater så nakna
de har bara kalla våldet kvar

så vi samlas
och skriker
vi sjunger
och skriver
vi sörjer och vi sjunger och vi stör
och vi stänger av
eran jävla schlagerfestival

FÖR NI SKA INTE HA NÅGRA FUCKING APPLÅDER

vi tältar
vi sänder
vi tänder
vi bränner upp
våra karriärer och kroppar
vi dansar
och klottrar
vi målar
och vrålar
ylar sönder
våra röster: vi anklagar!

och vi anklagas
och vi smutskastas av media
och vi avskedas och misshandlas av tusen snutar
och vi arresteras och kränks och misstänks och vi åtalas
men tystnar inte, vi talar

och projicerar vårt hjärta på Rosenbad

och hela den här planetens tomma natthimmel
för att tända en stjärna
över Palestina

khalas

kom igen, svenne
du kan inte göra allt
men du kan ställa dig

på rätt sida av linjen
mellan de som sa något om
folkmordet medan det pågick

och de som var tysta