TRAPPSTEGEN neråt var tunga. Jag bar mina tillhörigheter i en fak-
kin Lidl-kasse. Trappstegen skrapade tomt, ekade. Sjunkande.
Xanor. Pillren var små och vita. En polare sa de skulle ta bort alla
känslor. Jag blev genomskinlig. Kall. Världen strålade genom mig,
men inget fastnade. Jag var fortfarande medveten om problemen,
men kände dom inte. En hinna av glas låg över allting.
Jag tappar ett i handfatet på toan hemma hos en kompis. Jag sover
några nätter på hans soffa. Tabletten glider inte ner i själv röret, utan
ligger där på kanten, synlig där nere under det runda ventilgallret.
Jag går ut i polarens kök och hämtar en kökskniv. Försöker pillra upp
det med spetsen. Men det har hunnit smälta till en liten vit droppe
därnere, märker jag, när kniven bara smetar ut den. Fan.
Jag vaknar upp sittande i en annan soffa. Full och bäng. Glömde
var jag är. Jag var inne i att betrakta det kaotiska rummet: en kille i
vackert lockigt hår som insisterar på högljudd, bruten engelska att folk ska hoppa upp på hans rygg. Nu spelas cumbia i högtalaren, och nån vill höra metal istället. Förut var det metal, då ville nån ha cumbia. Jag somnade kanske? Nu vaknar jag till. Bestämmer att det är dags. Vet inte varför. Öppnar min plånbok och skruvar upp plastfolien… Klockan är 05 eller 06 på morgonen. Nillan, efterfestvärden, försöker ringa hit en hon vill ligga med. Madde och Nillan upprepar hans namn gång på gång, och varje gång gapskrattar de efteråt. Han är tatuerare till yrket, och kallas Larsa Gadd. De skrattar så de nästan kissar på sig. Som om själva orden ”Larsa Gadd” var världens roligaste skämt. Vi ringer, så Larsa Gadd kommer med en papperspåse mackor från Subway. Det var konstigt att beställa av nån jag aldrig träffat. Okej, om Subway är öppet är klockan kanske 07 eller nåt. Vi
ska swisha Lars för mackorna. Tvivlar på att nån verkligen kommer
göra det. Jag swishar iallafall inte.
Det blev slagsmål på vägen hit. Tommy T hetsade, vevade och
spöade på en tunn kille i stickad tröja. Typ tusen pers gick mellan.
Drog iväg Tommy. Idiot. Men han hade något mörkt, rödögt skit i
sig som ville ut. Liksom jag har något skit i mig fast det inte kommer ut. Efteråt gick Tommy trottoaren med såna steg du inte vill
stå i vägen för, du vet. Vrålade FUUUUUCK! och FAAAAAAAN!
rakt ut, så hesa ekon studsade mellan husväggarna, och slog stora
krokar genom gatans tomma mörker. Och Miriam, som jag försökte
dra med på efterfesten, försvann med gruppen runt honom. Miriam
med sidecut, tre stjärnor tatuerade under sidosnaggen, och en
ring i ena näsvingen. Fast vi bara sagt hej en gång tidigare kramade
hon mig i garderobskön. Minns inte vad vi pratade om, minns bara
hennes ögon. Att de var stora, grå, sorgsna. Blanka i lysrörsljuset. Hur
de tittade på mig. Något i den långa blick vi bytte medan vi väntade
på jackorna. Efter vi snackat färdigt. Sagt alla ord. Något ömtåligt,
ensamt, vilsamt. Som gör att jag sitter här packad i en soffa kl 06 och
skickar facebookfriendrequest. Något som gjorde att jag sa ”vänta
ett tag bara” till de som stod utanför. Bytte riktning. Gick tillbaka in i klubben. Genom vakterna, fylleljuset… Vill du följa med på efter-
fest?
Absolut, svarade hon utan att tänka efter. Som om det inte alls var
konstigt att jag gick tillbaks in efter henne. Fast vi bara pratat en kort
stund i en garderobskö. Inte bara hon. Såklart. Utan en hel grupp. Sen
skulle Tommy slåss. Dom gick ändå bakom oss länge efteråt. Sen tap-
pade vi dom. Eller dom oss. Efter bråket kom allt ur fokus. Jag såg
dom bara sacka efter, mer och mer bakom oss. Vände mig om och
bad nån framför om ett bloss. Stannade till och såg bakåt. Såg dom
försvinna upp på en annan gata. Blödde rök, ner mot marken. Sen
blåste den upp, mot himlen. En oändlig, kort, klar sekund, tänkte jag
på den här boken jag har i mig. Som aldrig kommer bli. På hur livet var innan. På hur det vore att vara någon annan. Alla möjligheter jag pis-
sade bort. En oändlig, kort, klar sekund kom jag plötsligt ihåg, att det någonstans bakom all tegel, plåt, stål, natt, himmel, glas och betong
förr fanns en brinnande gryning. Väntande, varm. Men den är borta
nu. Att hon följde med, ville med, men han måste slåss. Gravitationen
drog dom åt ett håll, mig ett annat. Dom borta nu. Gatan tom. Jag är
tillbaka, i Norrköping.
Öppnar min plånbok, skruvar upp plastfolien runt pillren. Bredvid i
soffan sitter Madde, hennes blick letar sig mot vad mina händer håller
på med. Jag säger inget. Har inte så många. Samlar saliv i munnen och
sväljer ner min lilla xanor.
Folket vallas ut. Nillan travar omkring i lägenheten och trumpetar
att ”det är en dag i morgon också!” Vackra Lockarna är envis, vägrar
gå. Står och svajar i hallen. Bara Nillan och Larsa Gadd kvar nu.
Fylltjafs. Vackra Lockarna blir utknuffad, svär på spanska i trap-
phuset. Jag säger hejdå till Madde. Bakom oss kastar han en av sina
skor på den stängda dörren. Jag och Nillan bor grannar, så jag stap-
plar hem tvärs över Knäppingsborgsgatan. Ljust ute. Måsarna tjuter
och skriker.
Minns inte vad som hände sen.
Novell publicerad i Magazin Eskapix nummer 1 2022
Etikett: kvarteret
Ska testa en grej och se hur många som blir arga: De som gjorde upploppen är människor. De hade ganska begripliga, mänskliga orsaker att göra som de gjorde. Orsaker som du skulle kunna förstå, om du lyssnade på dem.
Då menar jag bortom det uppenbara: tillståndet att bakom polisbeskydd bränna deras heligaste ord, mitt i den heligaste månaden ramadan, mitt i ett fattigt område som många muslimer kallar hemma. En krigshandling. Som vissa svarade på med krig. 99% gjorde det inte.
Men de som gjorde upplopp. Om det är som jag tror så började rätt många av dom bli utslängda ur klassrum i mellanstadiet, eftersom de av olika anledningar inte kunde sitta still. Eller redan i lågstadiet. Deras liv formades av misslyckande. De hittade en lättnad i grupper av äldre ungdomar, där de blev accepterade. De enda som ville ha dom. Båda kunde spegla sig i varandra. Eftersom de äldre var precis likadana när de var små. Grupper där olika typer av våld är vardag – och ett sätt att ta sig fram. Om det nu är som jag tror så är ännu mer våld, ännu mer isolering och ännu mer avstängning från samhället INTE en bra medicin. Tro mig, problemet är inte att de här grabbarna har varit med om för lite våld.
Vi blir lätt så upptagna av att skrika FEL, att det tränger ut förståelsen av VARFÖR människor faktiskt gjorde så. Jag tror på det här med att förstå hur människor fungerar, varför vi gör som vi gör – och att kunna prata ärligt om detta. Att förståelse och kommunikation är nyckeln till att kunna förändra nåt. Många långa processer lett fram till livssituationer som gör att det i vissa lägen blir extremt svårt för vissa att handla ”rätt” enligt majoritetsnormen. Men det finns bakomliggande orsaker i varje människa, som går att begripa.
Bilden tog jag på Navestad Mot Våld-festivalen 2017
Flödet gör oss så jävla enkelspåriga. Man ser nåt jobbigt och känner obehag. Man vill att det inte bara ska finnas. För man vill inte se det. Man tävlar om att skrika DET SKA BORT! Men det finns där. Människorna finns kvar. Eller vad ska vi göra liksom? Ta bort alla som gör fel / är fel? För att de råkade födas i fel hem, fel kvarter, fel tid, fel färg, fel religion? Är det en bra grund för politik? Sverige har dansat hårdare tag-dansen sen 2006. Har vi blivit tryggare? Va?! Mår vi bättre? Är det så eller?!
Förlåt en radikal åsikt. Men jag tycker faktiskt det är ditt ansvar som medmänniska att lyssna, använda den empati du fötts med och försöka förstå andra människor. Älska din nästa. Även när det är svårt. Även de som kaosar. Att varje människa har ett ansvar för varje annan människas liv och lycka – även de som inte klarar av att ta det ansvaret. Vi måste faktiskt. De är människor. Inte monster. De är oss. Inte dom. Allt detta är en del av Sverige. Vi måste utgå ifrån där vi är idag. Inte där vi skulle vilja vara. Annars kan vi ju för fan aldrig förändra nåt.
Den här texten skrevs som ett facebookinlägg med anledning av upploppen 14-17/4-22
Okej så jag gjorde en hemsida för att ha någonstans att släppa ut alla texter som envist tränger ut genom huvud, fingrar och tangentbord. Jag skrev den här dikten i april 2017 så den passar fint nu. En bra början. Den kom aldrig med i någon bok, men jag har läst den från många scener och tycker mycket om den.
Solen smyger in i min lägenhet
den luktar gott
den luktar vår
jag bäddar min säng
kliver i mina jeans
men lämnar vinterjackan hängande
lämnar smärtan bakom mig
jag lämnar mitt hem
och driver sakta
genom gatorna
och jag ser dig på väg ut ur din port
hej hur mår du
jag mår bra
shit det är vår nu
ah vilken dag
du ler ditt allra vackraste leende
men har bråttom till träningen
och säger vi ses senare
men jag har inte bråttom
någonstans
luften är lätt
och det känns
som livet andas genom mig
någonstans i universum
ställer en dikt in rätt frekvens
den hittar mig och vill bli skriven
det är en dikt
om hur
kvarteret
sjunger av liv
en dikt
om det speciella ljud
som görs av barn
som skriker till varandra
när de springer över gården
den femtonde april
byggnaderna kan inte
hålla dom inne längre
och fåglarna skriker
de sjunger
de kvittrar
de vill verkligen
varandra någonting
typ knulla
och mammorna ropar också
och kanske de vill också?
minst fyra språk som
flyger genom luften
arabiska och svenska
spanska och somaliska
fågelkvitter barnskrik
och så ljudet från gungorna
som snart drar ett helt
varv runt ställningen
allt blandas
blir tillsammans
en sjungande skrattande
susande ljudmatta
som är ljudet av våren
nu kommer en tioåring cyklande över gården
solen blixtrar
i en blänkande röd plasthjälm
på svarta lockar
rosa täckjacka
trampar som en tokig
bromsar in precis framför mig
och avfyrar ett leende
rakt in i mitt hjärta
jag ler tillbaka och frågar vart hon ska
nej jag bara cyklar lite, bara för att det är kul
sedan ska hon till en kompis och leka
okej ha det så bra, säger jag, vi ses på måndag
och menar på fritidsgården
som är min arbetsplats
går vidare
och tänker att
orden är vår karta
för att hitta fram till varandra
så jag låter orden leka
som barnen
jag har en
historia att berätta
jag är kanske inte bäst
men jag vet att jag kan detta
att jag föddes för att skriva
den här dikten
om ljudet av våren
om solens lukt
om en tioårings leende
för att berätta mitt kvarters historia
den femtonde april
och för att säga:
att ingen av oss
är egentligen från jorden
ingen här
kommer från Sverige
vi är äldre än så
vi är något mycket bättre
vi är kol syre väte
kalcium och fosfor
miljoner molekyler
som tillsammans bildar våra kroppar
de kroppar som bär våra röster och
skratt och våra sorger
våra sånger och minnen
våra rörelser i tiden
och dessa molekyler
kommer att skingras
struktureras och
bindas på helt nya sätt
för de tillhör universum
det här är bara tillfälligt
vi ska ut i rymden igen
men just nu
är det här
vad vi har
det här som vi delar
den här tiden är vår
frågan är: vad ska vi göra med den?
för vi ska inte stanna länge
vi är fan bara på besök
jag vet det är svårt
att leva
men fan
gör ett försök
april april
imorgon kommer
kanske snö
varför inte börja leva?
vi ska ju ändå dö
jag vet att
du var trasig då
och att det varit länge
men jag vill veta
vad skulle du göra nu
och hur skulle du leva
om den stämpeln
inte stämmer längre
jag har drömt rätt så länge
om något värt att
kalla ordet ”samhälle”
något annat
något bättre
än det här
känslokalla stället
och jag tänker
att det kanske kan börja
just nu
just här
mellan dig och mig
att du behöver mig
och jag behöver dig
att faller du
så faller jag
men pallar du
så pallar jag
och då kan jag va stark
när du är svag
och bära dig
den tid det tar tills
du kan gå själv
om du lovar att
göra samma sak
för mig eller
för någon annan
och vi kan växa
bli så mycket större
än våra förväntningar
hemma är inte en plats
det är en känsla av sammanhang
just nu
bestämmer en tioårings leende
mitt värde position och plats
på jorden och i tiden
rymden
Norrköping
här och nu
mitt kvarter
den femtonde
och våra andetag
ekar i universum