Att bo på Lunds Gård är ljudet av tofflor mot trägolv. Ljusstrålar från pannlampor som skär genom en svart novemberkvälls strilande duggregn. Är Johannes som sågar upp en kattlucka i köket. Är Beebop på köks
soffan i mössa med en ångande kaffekopp i handen och en katt i knät. Anna och Karoline som röker på terrassen, och hälsar dig välkommen hem.
Att bo på Lunds Gård är att stanna upp på natten på en grusväg mellan två åkrar, för att se villaområdet Jursla klättra upp för en osynlig mörk höjd. På avstånd se ljusen glimma och skimra som glödande bärnsten genom nattmörkret, skört vacker som en avlägsen vision av himmelriket.
Att bo på Lunds Gård vakna en drömmig dimmig ledig lördagsmorgon, utan en väckarklocka, av dig själv. Genom fönstren se grön gräsmatta, mörkgrå träd och en fuktig himmel. Lyckan att över inte ha något planerat och bestämma dig för att inte lämna hemmet på hela dagen.
Att bo på Lunds Gård är aldrig helt tyst. Suset från de omcirklande E4:an och väg 51 till Finspång. Att bo på Lunds Gård är ändå en stillhet. Att landa i sig själv.
Att bo på Lunds Gård är att cykla en dryg mil varje arbetsdag. Att känna hur cyklingen dag för dag förbättrar konditionen. Hur hjärtmuskeln växer, hur kroppen orkar mer och mer och tål mer och mer väder, vind och kyla. Att verkligen på allvar fatta innebörden av kläder efter väder – och snabbt investera lönen i överdragsbyxor, kängor och skaljackor. Att dag ut, dag in glida genom ett handelscentrum i utkanten av staden. Höra flagglinornas evighetsklonkande mot flaggstängerna. Ensammaste ljudet i världen, enligt pappa. Dagligen passera de stenöknar, som på den här planeten kallas parkering, och höga grå lådor som kallas Plantagen, Bauhaus, ICA Maxi, Jula, DollarStore, Spicy Hot, MediaMarkt, XXL, Biltema… Lite slött undra om de finns till för oss eller vi för dem. Att vara människa i ett område för bilar.
Att bo på Lunds gård de två grå katterna Bello och Barbro, och deras nyfikna, smygande, jagande, keliga små liv genom gården och markerna. Deras tassande över trägolv. Smygande genom gräs. Liggande i soffor. Klättrande i träd. Sittande i fönster.
Att bo på Lunds Gård är de lediga morgnar när köket förvandlas till filosofiska rummet. Att ligga under en filt, nersjunken i sofforna och kolla Bachelor, och se en trist snut uppvaktas av oförtjänt många kvinnor. Inte för att det är ditt favoritprogram utan för att du – efter noggrann reflektion – har kommit fram till att Bachelor med Anna och Karoline rätt ofta är bättre än The Wire ensam.
Att bo på Lunds Gård är att nån som du aldrig behöver ligga med som säger god natt och god morgon. Att hoppa omkring i vattenpölarna på en lerig grusplan med en 8-åring. Sparka en fotboll genom blöta höstlöv. En morgontjurig frukost med Love när ni båda jobbar tidigt, när de enda ord som yttras är god morgon och hej då. Är Kim som kommer in med höstens grönsaker.
Att bo på Lunds Gård är frukost i solsken, och spräckliga höns som pickar på gårdsplanen.
Att bo på Lunds Gård är att bära en allt slitnare röd soffa, ställa den på terrassen och bli kvar i den hela maj. Att se våren slå ut från grenarna. Dra in dess parfym i näsan och njuta så det nästan göra ont.
Att bo på Lunds Gård är att äntligen, äntligen – tack snälla, bästa universum – ha en egen studio, ett rum för att sitta och skriva. Även gemensam egen tvättmaskin, gemensam egen diskmaskin, gemensam egen verkstad med tillgång till alla tänkbara verktyg, ett gästrum, ett släp, ett ljudsystem, ett växthus, växtlampor, ett litet gym… Resurser som kostat var och en av oss mycket mer, om vi ens haft råd. Men i vår kollektiva ekonomi har vi råd. Att bo på Lunds Gård är stor rikedom.
Att bo på Lunds gård är ibland att längta efter att vara ifred. Att gå in på sitt rum och stänga dörren. Men aldrig – äntligen tack tack snälla aldrig mer – behöva vara helt ensam när du inte vill, och bli sjuk av ensamhet.
Att bo på Lunds Gård är alltid ett samarbete. Ibland går det bättre, ibland sämre.
Att bo på Lunds Gård är plötsliga mörker. Strömavbrott och stearinljus och sockar och jackor och fingervantar inomhus… men också att vakna en novembermorgon, gå till ett fönster och… se. Vändplanens grusrundel är täckt av ett lager fin pudersnö. Se solen, som glittrar i tusen och åter tusen små reflexer, glitterprickar i snön på marken, buskarna, uthusen, i träden…
Att bo på Lunds går är – trots flagnande fasadfärg, förfallna uthus, trots att vattnet i flera kranar är odrickbart, trots att vi går omkring i halsduk, vantar och underställ inne – att bo i en atmosfär av borgerlighet och gammaldags lyx. Att vara låginkomsttagare och bo på en plats byggd för ett försvunnet samhälles elit, den jordägande klassen. Ruiner av ett stramt, stelt, övertydligt klassamhälle, nu ersatt av ett förvirrande och flytande, fullt av skuggor och motsägelser, vackra bilder och färger, där vi på måste låtsas att alla har samma livsmöjligheter. På den tid när Lunds Gård skapades låtsades ingen att det inte var skillnad på folk och folk. Var sak på sin plats – och det gällde i synnerhet människorna. Makten och skillnaderna byggdes in byggnaderna, i själva landskapet. Herrgården tronar på en höjd över Kvillingeslätten. Här finns enorma gräsmattor som tar flera minuter att korsa. Här finns en balkong på övervåningen. Att stå på den och se ut över grusplanens rundel, huset som nu är studio – där gårdens statare bodde förr i tiden – över växthuset, hönshuset, de röda ladorna, de vidsträckta åkrarna…
I min uppväxt: fyra människokroppar i en tre rum och kök. Sen: ettor och mellan dem soffor i kompisars lägenheter. Ett år bodde jag i ett kök. Nu: det tar mig för fan en minut att gå till toan. Trehundra kvadrat att slarva bort telefon, nycklar, kort, laddare, sladdar och alla andra små och stora prylar, vilket gick utmärkt redan tidigare. När jag flyttar in förlorar jag snabbt en tredjedel av mina ägodelar. Ett enormt livsrum, som på något sätt hör till mig. Utrymmen där lilla jag får finnas. Som lilla jag får använda utan att fråga. Att bokstavligen få ta så mycket plats. Absurt. Svindlande. Underbart.
Att bo på Lunds Gård är på nåt märkligt sätt att vara Lunds Gård, i alla fall mer så än någon annan plats där jag bott.
Att bo på Lunds Gård är vanligtvis ett stillsamt liv. Men när vi festar, så festar vi. Och då festar vi rejält. Gårdens stolta tradition är de årligen återkommande midsommarfesterna, men Lucia, nyår, rejfvest, vårblot och Halloween sticker ibland upp som värdiga utmanare. Vi bygger, fixar och råddar flera veckor i förväg. När det är fest på Lunds Gård reser folk hit från hela Sverige. Huset transformeras till en undervattenvärld eller ett spökslott eller en technoklubb. Trams, lek, konst och fest smälter samman till ren magi. En del gäster blir kvar i flera dagar och kollar på film och äter fryspizza. På somrarna får de först körbara transportera resten till en sjö.
Det är möjligt för någon med min ödmjuka inkomst att bo här, tack vare de andras inkomst, och tack vare orden byggnadens skick är eftersatt och hyran satt med hänsyn till det i vårt hyreskontrakt, tillsammans med de ödestunga:
Vi kommer härmed överens om att hyresrätten till lokalen inte skall vara underkastad bestämmelserna i 12 kap 57-60 §§ jordbalken, att hyresgästerna inte skall ha rätt till förlängning av hyresavtalet, om uppsägning av avtalet sker på grund av att:
Huset ska rivas, undergå större ombyggnad eller försäljas
Området planeras för eventuell framtida järnvägsdragning.
Att bo på Lunds Gård är legenden om hur Mark- och exploateringskontoret la beslag på marken och huset för att riva det och bygga järnväg. Att gång på gång återberätta legenden för besökare: järnvägen blev aldrig byggd, men ligger kvar i detaljplanen. Norrköpings kommun visste nu inte vad man skulle göra med huset så dom håller fastigheten och låter den stiga i värde. Tills dom vet vad dom ska göra så har tjänstemännen räknat ut att det är ekonomiskt att låta människor bo här och hålla huset vid liv. Om de kan tänka sig en lägre standard och att avsäga sig några rättigheter, vill säga. Och dessa råkade vara vi. Att bo på Lunds Gård är därför att veta om att hur länge vi än får bo här, så är det ett undantag.
Att den här platsen är ett utdraget, förtrollande nu, men ingen framtid vi kan räkna med att vara en del av. Här på Sveriges bördigaste jord, ska det i framtiden står kanske ännu ett shoppingcenter. Kanske åker här ett tåg som kan ta folk till Stockholm 15 minuter snabbare än ett annat tåg. Vem vet? Vi vet bara att vi inte bestämmer vad som ska hända med vår älskade gård.
Visst har området varit ett undantag i 40 år nu.
Visst tar allt i livet slut, och till sist, allt liv på jorden.
Men här står det i ett avtal. I teorin kan våra liv här, allt vi gör, bygger och skapar ta slut när som helst. Vi är tillfälliga. Vår livsstil föddes ur en byråkratisk bugg i en kommunal detaljplan, en reva i Matrix. En spricka i verkligheten en grupp vänner kröp igenom och byggde sig ett hem i. Och kanske gör det något med livet här. Kanske frånvaron av en tryggad framtid ger det en djupare tyngdpunkt i nuet. Det att ingen av oss äger platsen, men just nu är den vår. Kanske gör det oss, paradoxalt nog, lite friare. Kanske gör det livet här några nyanser färggladare, lekfullare, mer dynamiskt. Såna som oss får egentligen inte ha det såhär bra. Passa på! För som alla vet smakar frihet bättre stulen.
Att bo på Lunds Gård är ett vackert undantag.