Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor, sjunger Monica Z. Okej det finns två vägar, säger min kompis Linden. Vi sitter och dricker tvåottor och kollar på Kvillingeslätten. Antingen startar jag företag eller så går jag en KY till bilmekaniker, för att ha ett yrke. Hon är konstnär, den mest snabbskapande jag vet. Omkring henne blir otroliga bilder, mönster, figurer, fåglar, hundar, målningar, skisser, skulpturer, gosedjur och tyger till. De liksom rinner ur hennes rastlösa fingrar, alla färgsprakande, vemodiga, undrande, böljande. Hon går på a-kassa och är trött på kulturarbetarens otrygghet. Själv tackar jag Gud och Sveriges Författarfond för att ha försörjning ända till årsskiftet.
Just nu lever vi i ett sorts fönster, tack vare vaccin, vårdarbetare och sommaren. Ett andetag. Ska vi vakna upp ur virusmardrömmen, isoleringen? Som om vi muckat från kåken. Alla har suttit inne ett år. Eller inte frigivna, än kan det gå åt alla håll. Vi är på permission. Men jag måste våga hoppas. För jag orkar helt enkelt inget annat.
För sju dagar sen stod jag på Möllevångstorget i Malmö, på minneskonsert för den store Peps Person, frid över honom. Och stå där i ett gungande folkhav, äntligen få tappa bort sig bland andra, okända ansikten. Det var som att smälta, elektriskt, erotiskt, nästan sådär så tungan blir stor och blöt i munnen. En vithårig bluesgubbe ledde ceremonin. Han såg ut att ha levt, om jag säger så. Och vad han kunde sjunga, och han kunde spela även publiken som ett instrument. Predikade på djup gammelskånska: jag har hört att dom har en minneskonsert i himlen, och Peps spelar där, för oss som är kvar här nere i helvetet…
Starka ord. Men jag tror jag fattade vad han menar. För det är fan inte lätt att leva. Inte nånsin. Men just nu snurrar frågetecknen, studsar, hoppar, dansar. Nu när vi äntligen får träffas säger alla: jag vet inte hur man gör längre? Hur gör man? Allt vi upplevt kommer upp. På ett år, tre självmord bland folk i min närhet. Tre fucking stycken, här i Norrköping. Förstår du? Nej inte jag heller. Alla andra som lämnat oss. Alla som klassrest nedåt och inte kan ta sig upp, för det finns inte många stegar kvar i detta före detta välfärdssamhälle. Alla par som slutat ligga, eftersom de aldrig fick vara ifrån och längta. Att våra morsor och farsor blivit ett år äldre, om vi har kvar dem. Den tid som stulits. Ett kollektivt trauma. Det måste dealas med. Allt som stängts in, tryckts bort. Beslut, uppbrott. Vi måste gå ut och möta andra, möta oss själva. Se oss i spegeln och våga fråga vem har jag blivit? Vem är jag nu? Vem vill jag vara? Vad ska vi ha varandra till?
Ute i Kvillinge sjunger syrsorna om det höga gräsets hemligheter. Jag säger till min kompis konst är ju det du gör, det du är bäst på, det du älskar. Det är ju du. Bilmekaniker är väl ett bra jobb, men det finns ju kvar. Du har ju på nåt mystiskt sätt fått det att funka hittills eller hur? Varför inte fortsätta tills det tar stopp? Så vi kommer fram till att hon ska starta företag.
Jepp. Ibland är det lätt att säga smarta saker om andras liv, utifrån. Själv har jag fan ingen aning. Jag tänkte prova på det här med krönikor. Hoppas ni ska gilla dem.
2021-07-11