Okej så jag gjorde en hemsida för att ha någonstans att släppa ut alla texter som envist tränger ut genom huvud, fingrar och tangentbord. Jag skrev den här dikten i april 2017 så den passar fint nu. En bra början. Den kom aldrig med i någon bok, men jag har läst den från många scener och tycker mycket om den.
Solen smyger in i min lägenhet
den luktar gott
den luktar vår
jag bäddar min säng
kliver i mina jeans
men lämnar vinterjackan hängande
lämnar smärtan bakom mig
jag lämnar mitt hem
och driver sakta
genom gatorna
och jag ser dig på väg ut ur din port
hej hur mår du
jag mår bra
shit det är vår nu
ah vilken dag
du ler ditt allra vackraste leende
men har bråttom till träningen
och säger vi ses senare
men jag har inte bråttom
någonstans
luften är lätt
och det känns
som livet andas genom mig
någonstans i universum
ställer en dikt in rätt frekvens
den hittar mig och vill bli skriven
det är en dikt
om hur
kvarteret
sjunger av liv
en dikt
om det speciella ljud
som görs av barn
som skriker till varandra
när de springer över gården
den femtonde april
byggnaderna kan inte
hålla dom inne längre
och fåglarna skriker
de sjunger
de kvittrar
de vill verkligen
varandra någonting
typ knulla
och mammorna ropar också
och kanske de vill också?
minst fyra språk som
flyger genom luften
arabiska och svenska
spanska och somaliska
fågelkvitter barnskrik
och så ljudet från gungorna
som snart drar ett helt
varv runt ställningen
allt blandas
blir tillsammans
en sjungande skrattande
susande ljudmatta
som är ljudet av våren
nu kommer en tioåring cyklande över gården
solen blixtrar
i en blänkande röd plasthjälm
på svarta lockar
rosa täckjacka
trampar som en tokig
bromsar in precis framför mig
och avfyrar ett leende
rakt in i mitt hjärta
jag ler tillbaka och frågar vart hon ska
nej jag bara cyklar lite, bara för att det är kul
sedan ska hon till en kompis och leka
okej ha det så bra, säger jag, vi ses på måndag
och menar på fritidsgården
som är min arbetsplats
går vidare
och tänker att
orden är vår karta
för att hitta fram till varandra
så jag låter orden leka
som barnen
jag har en
historia att berätta
jag är kanske inte bäst
men jag vet att jag kan detta
att jag föddes för att skriva
den här dikten
om ljudet av våren
om solens lukt
om en tioårings leende
för att berätta mitt kvarters historia
den femtonde april
och för att säga:
att ingen av oss
är egentligen från jorden
ingen här
kommer från Sverige
vi är äldre än så
vi är något mycket bättre
vi är kol syre väte
kalcium och fosfor
miljoner molekyler
som tillsammans bildar våra kroppar
de kroppar som bär våra röster och
skratt och våra sorger
våra sånger och minnen
våra rörelser i tiden
och dessa molekyler
kommer att skingras
struktureras och
bindas på helt nya sätt
för de tillhör universum
det här är bara tillfälligt
vi ska ut i rymden igen
men just nu
är det här
vad vi har
det här som vi delar
den här tiden är vår
frågan är: vad ska vi göra med den?
för vi ska inte stanna länge
vi är fan bara på besök
jag vet det är svårt
att leva
men fan
gör ett försök
april april
imorgon kommer
kanske snö
varför inte börja leva?
vi ska ju ändå dö
jag vet att
du var trasig då
och att det varit länge
men jag vill veta
vad skulle du göra nu
och hur skulle du leva
om den stämpeln
inte stämmer längre
jag har drömt rätt så länge
om något värt att
kalla ordet ”samhälle”
något annat
något bättre
än det här
känslokalla stället
och jag tänker
att det kanske kan börja
just nu
just här
mellan dig och mig
att du behöver mig
och jag behöver dig
att faller du
så faller jag
men pallar du
så pallar jag
och då kan jag va stark
när du är svag
och bära dig
den tid det tar tills
du kan gå själv
om du lovar att
göra samma sak
för mig eller
för någon annan
och vi kan växa
bli så mycket större
än våra förväntningar
hemma är inte en plats
det är en känsla av sammanhang
just nu
bestämmer en tioårings leende
mitt värde position och plats
på jorden och i tiden
rymden
Norrköping
här och nu
mitt kvarter
den femtonde
och våra andetag
ekar i universum
